Tisdagsutmaningen om värme och trygghet

Nu är det verkligen tid för att tala om värme, trygghet och medmänsklighet. För jag kan inte annat än vara lite rädd för hur läget i världen ser ut och för hur människor föraktar varandra enbart beroende på var man råkar vara född. Empati och medmänsklighet verkar ju onekligen vara något som glömts bort när allt bara finns ett knapptryck bort och då man kan gå hela dagar utan att möta andra människor. 

Men värme och trygghet passar faktiskt ganska så bra in i just juletid också och jag tycker det är så bra att Kulturkollo lyfter ämnet lite extra den här veckan.

Vad värmer ditt hjärta allra bäst? Är det en speciell människa, en kram eller ett ord? En bok du väljer varje gång du behöver trygghet eller den där speciella filmen?

Jag har svårt att säga en sak som värmer lite extra, men 9 av 10 gånger är barn involverade på något sätt. I alla fall när vi kommer till verkliga livet. Härom dagen hälsade jag på kort hos mamma och pappa och då var min syster och hennes familj där. När man säger hej och hör inne från stora rummet hur ett litet barn säger - Det är ju Anna och sen kommer det barnfötter rusandes och man får världen bästa kram. Då blir i alla fall jag var om hjärtat. 

Men det behöver inte bara vara släktingars barn. Jag har ju turen att jobba med barn och den senaste tiden har jag fått så många kärleksförklaringar och kramar av barnen på jobbet så jag återigen blir alldeles varm i hjärtat och undrar varför jag har tagit vissa beslut i mitt liv.

Jag skulle inte vilja säga att jag har någon speciell bok jag återvänder till när jag behöver trygghet (möjligtvis Harry Potter då) men filmer och tv-serier finns det gott om. Vänner är en riktig favorit och jag blir alltid glad av att titta på denna serie. Är jag på dåligt humör så kan den verkligen få en att må bättre. Likaså (med tanke på julen) så mår jag bra av att titta på till exempel Ensam hemma eller varför inte något av Astrid Lindgren.

Måste sist men minst nämna Lucia. Så fort jag hamnar framför eller i ett luciatåg så kommer det ett lugn över mig, och jag blir nästan så att jag vill sätta mig och gråta en skvätt. Jag vet inte vad det beror på men förmodligen för att det är så stämningsfullt. Men för mig handlar det nog också om gemenskap och om traditioner. Traditioner ska inte underskattas.

Hade nog kunnat bli ett väldigt långt svar det här men jag nöjer mig så här. Och jag önskar att alla människor har något eller någon som i alla fall kan skänka en liten gnutta hopp och värme, och jag hoppas att jag på något sätt ska kunna ge någon annan människa det om det så bara är i det lilla.