En sällsam historia

Jag gillar inte vackra böcker.

Jag gillar inte att läsa om spöken.

Men jag gillar Agnes Cecilia - en sällsam historia.

Ett av de tydligaste läsminnen jag har från när jag var liten är när fröken Ingrid läste högt för oss om Agnes Cecilia. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år. Jag vet att jag satt som trollbunden och lyssnade med stora öron. Däremot kan jag inte erinra mig så mycket om själva handlingen. Jag vet att det handlade om en ensam flicka. Om att hon i huset där hon bor har hittat något i gamla skåp som varit igensatta någon gång för länge sedan. Jag kommer också ihåg ett gammalt vackert hus, som ett spökhus.

Det var så spännande och jag vet att jag ville hitta sådana skåp i vårat gamla hus. Men inte gjorde jag det. Men en kärlek till gamla föremål och att få reda på mänsklig historia (gärna i kombination) är något jag har än idag. Kanske kan det ha något att göra med Agnes Cecilia.

Boken handlar om övergivenhet. Den handlar om Nora som blev föräldralös när hon var liten. Hon får bo hos Karin, Anders och Dag men hon känner sig aldrig riktig som en i familjen trots att alla är så snälla mot henne. En dag tar Dag (hennes förtrogen) emot ett konstigt samtal där en gammal männsika säger att Nora måste bege sig till en affär i gamla stan och fråga efter Agnes Cecilia.

Samtidigt händer det Nora en massa mystiska saker där de bor. Hon hör fotsteg och känner närvaro av någon. Det trillar ut böcker ur bokhyllan och de blir alltid uppslagna på samma sida. Sen börjar den gamla väckarklockan som hon hittade i de gamla skåpen att ticka och gå baklänges. Nu är det upp till Nora att lösa mysteiet. Med hjälp av Dag börjar hon nysta i det förflutna.

Jag gillar boken. Den griper tag någonstan i hjärtetrakten och jag är ledsen när jag läser den. Ändå kan jag inte släppa den ifrån mig och sträckläser den. Jag förstår varför jag gillade den så mycket när jag var liten, ändå förstår jag att jag inte kan ha förstått boken riktigt. Det vet jag inte ens om jag hade kunnat göra när jag var tonåring. Och trots att jag inte gillar spöken och vackra saker så har Maria Gripe skrivit en otroligt vacker bok om det övernaturliga. Jag måste helt enkelt sluta vara så inskränkt. Tänk vad många bra böcker jag måste ha missat.