Mangon som sprängdes

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif. Kanske inte en bok som jag hade köpt till mig själv men när kära pappa köper bok till en i julklapp är det klart att man ska ge sig på att läsa den. Och jag blev helt klart en erfarenhet rikare för jag har aldrig tidigare läst en politisk satir, än mindre om den är skriven av en pakistanier. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag har läst en enda asiatisk författare genom min läskarriär och det är faktiskt så att man får skämmas lite. Får väl bli ett nyårslöfte till nästa år.

Boken handlar (kretsar är ett bättre ord) om dagarna innan en diktators fall och död. Detta får vi veta redan i början. Första kapitlet inleds med hur ett visst antal höga politiker stiger på ett flygplan, en kort sekvens som filmas och beskrivs av bokens huvudroll Ali Shigris. Efter det kastas vi raskt och lite abrupt tillbaka ett par veckor i tiden och får omväxlande följa Shigris handlingar/liv och del diktatorn genaral Zia ul-Haq. Samtidigt som handlingen vävs framåt till dagen D får jag som läsare följa en rad tillbakablickar som hjälper mig att förstå handlingen.

Älskar språket som boken är skriven på. Den är skriven med finnes, med en mängd ironi och svart humor. Älskar hur han driver med både politik, diktatorn, med homosexualitet och religion allt i en salig blandning. Och ibland får han till sådana beskrivningar så jag bara gapar (i brist på bättre ord). Älskar ett stycke där han beskriver Farbror Stärkelse. Farbror Stärkelse är den anställde som stärker uniformerna på akademin (militär) och han stärker dem så hårt så att ibland får soldaterna utslag på hela kroppen an stärkelse.. Farbror Stärkelse har också ett litet husdjur, en liten orm inte större en en mask som han använde som droger.

Boken är verklighetsbaserad, i alla fall så pass mycket att 1988 omkom Pakistans diktator Zia i en flygolycka. Vad jag har förstått fick man aldrig någon klarhet i varför olyckan skedde.

Jag tror att jag gillar boken. I alla fall har den väckt massor av tankar till liv som brukar känneteckna en bra bok. Upplösningen är bra och väldigt finurlig. Språket hjälper ju även det till att ge boken karisma, för karismatisk tycker jag är ett bra ord på boken.