En riktigt klassiker

Har precis läst ut Dödssynden (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee. Det är en bok som har hamnat högt upp på BBC's klassikerlista. Ja - jag kan förstå varför den har hamnat där för det är verkligen en sådan bok som man borde läsa innan man dör. Trots detta är jag inte helt såld. Det är en lugn, vilsam, otroligt varm, men ändå hemsk verklighetsskildring. Däremot är den nästan lite för lugn i min smak. Kan helt enkelt vara så att det var lite fel tidpunkt i livet att läsa just denna boken.

Boken handlar om Scout som växer upp i en liten småstad i Alabama under 30-talet. Hon är för mig en väldigt klok, verklighetstrogen liten flicka som just har börjat skolan. Vi får följa henne under ett antal år under hennes uppväxt och se henne bli förståndigare och klockare ju mer tiden går. Vi får också möta hennes bror Jem, deras svarta hemhjälp Calpurnia och deras far Atticus.
Berättelsen inleds med att barnen en sommar får för sig att de ska försöka lura ut sin spännande, mystiske och lite hemska granne som ingen någonsin har sett, i alla fall inte i barnens värld. För historien förvrängs så som bara barns fantasi kan förvränga sanningen, utan ondska och elakhet men ändå inte sanning.  Boo Radley är hur som helst en mystisk figur som barnen väldigt gärna skulle vilja få en skymt av, med skräckblandad förtjusning.

Vidaren in in verkligheten får vi uppleva hur det känns för en sju-åring att börja skolan. En sju-åring som redan både läser och skriver och som får höra att hon ska gå hem till sin far för att säga till honom att han ska sluta lära henne saker, vad skulle skolan annars vara bra för. Det är som en knäpp på näsan för någon som jobbar inom utbildningsväsendet och en liten påminnelse hur bra vi har det i Sverige, om hur långt vi har kommit och vilken otrolig mängd kunskap som har samlats in om barn sedan 1930-talet (men sen tänker jag efter att det faktiskt är 80 år sedan). Det är skrattretande att höra om deras supermoderna metoder i hur man lär barn läsa och hur läraren försöker vara så otroligt pedagogisk. Det är tur att forskningen går framåt.

Rasfrågan är av central betydelse i den här boken. Atticus är advokat och tar på sig att försvara en svart man som är anklagad för våldtäckt av en vit flicka från slummen. Jag skulle kunna skriva hur mycket positivt om Atticus som helst. Vilken förebild för samhället han var då, och skulle kunna vara än i dag. Han ser det goda i alla människor och det är något han gör allt för att lära sina barn. Trots att han är ensamstående far, dessutom lite till åren så gör han ett utomordentligt bra jobb med att uppfostra Scout och Jem trots påtryckningar från alla möjliga håll som säger att han har varit för slapp mot dem och att låta Scout springa omkring i overall med pojkarna går väl aldrig för sig. Men boken genomsyrar en otroligt trygg barndom trots otrevligheter som händer kring rättegången av den svarte mannen.

Det är en samhällsaktuell bok, trots att den är så pass gammal. För man ska aldrig glömma i vilket förtryck svarta människor har levt i en så pass "civiliserat" land som USA (läs en viss ironi från min sida i ordet civiliserat). Det görs en klockren jämförelse av Scout i boken när hon funderar kring varför hennes lärarinna kan tycka så illa om det Hitler gör i Europa med judarna men sedan tycker det är bra att de svarta får sig en läxa så de inte får för sig att beblanda sig med de vita. Boken är full av sådana klokheter och de kommer från en liten flicka.

Och visst är hon klok Scout - för hon lär sig; "man kan inte känna en person ordentligt om man inte gått omkring i hans skor ett tag".

Avslutningsvis när jag har fått skriva av mig lite och fundera kring boken så visst är den bra. Och en otroligt viktig bok i alla avseende. En bok som jag ställer mig lite frågande till varför den inte var obligatorisk att läsa när man gick på gymnasiet. Men den hade kanske inte väckt samma tankar hos mig då som nu. För där finns mycket att tänka och fundera kring.