John Steinbeck

Ibland snubblar man över små pärlor i litteraturen som lämnar en berörd långt in i själen. Passande var det väl att den här gången hette även berättelsen Pärlan.

Kino är nöjd med livet. Han är gift med Juana och har en liten son som heter Coyotito. Han är fiskare och en väldigt fattig sådan, men han har inga större bekymmer i livet. En dag blir lille Coyotito biten av en skorpion och i sin förtvivlan beger sig Kino och Juana till läkaren inne i staden.  Eftersom de inte har några pengar vägrar läkaren att hjälpa dem. I sin förtvivlan ber Juana Gud om hjälp, hjälp för att kunna betala läkaren så att deras son ska bli bra.
Den dagen hittar Kino en pärla. Det är inte vilken pärla som helst, utan världens pärla. En stor och vacker pärla och genast ser Kino en möjlighet att få ett bättre liv. Han drömmer om att låta Coyotito g i skolan, att han och Juana ska kunna viga sig på riktigt och att de ska kunna köpa nya kläder och ett gevär. Givetvis väcker en sådan pärla avundsjuka hos människorna runt omkring.

Sensmoralen i den här berättelsen är solklar. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. För det är en saga som är berättad av många genom generationer och genom olika landskap. Det här är John Stenbecks variant och jag har stor förståelse varför han en gång fick nobelpriset och varför han är så stor som han är. Tidigare har jag bara läst Möss och människor, men efter Pärlan kommer jag se till att jag läser flera.