Fladdermusmannen

Så är Fladdermusmannen av Jo Nesbo till enda. Jag skriver till enda för det har tagit väldigt lång tid att läsa boken och det beror inte på något sätt att boken har varit dålig. Tvärtom, en väldigt bra bok som ger mersmak, men det är ändå skönt att den är slut för jag vill ju läsa så mycket mer.

Detta är debutboken av Nesbo och debut för polisen Harry Hole, eller Holy som det blir när australierna pratar med honom. Harry är nämligen nere i Australien för att hjälpa till / eller följa arbetet när en ung norska har blivit mördad i Sidney. Där möter han Andrew som är aborigin och polisen och de inleder jakten på mördaren tillsammans och utvecklar ett konstigt förhållande till varandra. Andrew är väldigt glad för att berätta gamla myter från aboriginerna, bland annat om Fladdermusmannen (eller döden). Har dessa berättelser en djupare historia kan man inte låta bli att undra?
Harry möter också Birgitta, en svenska som jobbar på samma bar som den mördade norskan och med henne (ett möjligt vittne) inleder han en affär.

Det här är en berättelse om en trasig polis som hamnar mitt i en annan kultur med många spännande personligheter och miljöbeskrivningar. Det är en välskriven historia som leder mig på irrvägar ibland men som håller mig fången (trots att det tog lång tid att läsa ut den) och Nesbo lyckas verkligen väcka min sympati för Harry, trots att jag ibland blir riktigt arg på honom. Det är kanske en kliché med den missanpassade, alkoholiserade, briljanta polisen men i det här fallet fungerar det alldeles utmärkt. Jag gillade boken skarpt, kanske just för att i allt det lite klichéartade blir det lite originellt. Och som sagt ett väldigt bra språk som gör det lättläst och trivsamt.