Handen

Jag kan inte riktigt säga hur gammal jag var när jag tog steget från barnavdelningen på biblioteket till vuxenavdelningen. Jag är ganska säker på att det i alla fall var någon gång under högstadietiden. Det var som om helt ny värld öppnade sig och jag var fast. Det var Danielle Steel, Sidney Sheldon, John Grisham och Henning Mankell.

Det här med deckare var ju också något helt nytt (för mig i alla fall) och det var kanske därför som jag slukade alla böcker jag kunde hitta om Kurt Wallander (tror till och med att jag läste alla som fanns då på 1990-talet). Dessutom tyckte jag att de var så fantastiskt bra.

Därför var det inte lite att leva upp till nu när jag efter så många år återigen plockade upp en Wallander bok. I Handen vill Wallander flytta ut på landet. Han vill ha ett litet hus eller en liten gård där han kan ha en hund. Livet på Mariagatan passar honom inte alls längre. Så när hans kollega Martinsson ska sälja ett hus åt en släkting åker Wallander ut för att kolla det. Men när han går runt och kollar snubblar han över något som visar sig vara en människohand och efter lite grävande hittas ett helt människoskelett.

Då kommer vi till den där biten där jag ska beskriva vad jag tyckte om boken och faktum är att jag inte kan påstå att jag är överförtjust. Det känns lite platt och upprepande. Språket är enkelt och utan några finesser. Boken är bara på 120 sidor så det finns heller inte så mycket utrymme att bygga en bra historia kring. Det är egentligen bara ett evigt malande om Wallanders känslor och om hur trött han på något sätt verkar vara på livet som polis utan att han egentligen säger det rätt ut. Kanske är det faktiskt så att Mankell är trött på att skriva om Wallander. Dessutom är Wallander urtypen av svensk medelålders polis. Han lyssnar på opera och gnäller, lever utan en kvinna (hans dotter Linda räknas inte) och är lite så där lagom småfet.

Boken innehåller också extra om Wallanders värld. Det är något jag aldrig sett förut och det känns lite överdrivet. Så intresserad är jag inte av att återskapa kontakten.

Nej det här fick helt enkelt vara punkten i mitt och Wallanders förhållande. Han var utmärkt som inkörsport till deckarvärlden, men efter det har mycket vatten passerat under broarna och jag har läst så ofantligt många mycket bättre deckare.

Tack Leopard förlag för recensionsexemplaret.