Rörgast

Det är många år sedan jag plockade upp Johan Theorins första del om Öland. Jag tyckte mycket om första boken även om jag tyvärr har glömt en hel del om dess handling. Men jag miss Gerlof Davidsson. Denna mysiga, nyfikna gamla gubbe som försöker lösa problemet med sitt försvunna barnbarn. Han är liksom en något udda karaktär. Inte för att han är "konstig" utan för att det är lite otippat att en gubbe på över 80 år är hjälten i boken.

Så det var med kärt återseende jag återigen fick stifta bekantskap med Gerolf. Denna gången försöker han lösa problemet med familjen Kloss. Det som började någon gång på 1930-talet när en av bröderna Kloss begravs och Gerlof och en ung pojke hör mystiska knackningar ur kistan. Nu, i slutet av 1900-talet är det någon som jävlas med Kloss barnbarn som driver den stora campbyn och hotellet Ölandic. Pojken Jonas Kloss stöter bland annat på gastar på ett skepp som flyter ute i sundet. Gerlof blir givetvis inblandad.

Jag tycker mycket om den här boken. Den förflyter i ett sakta tempo i den heta sommarvärmen som dallrar över Öland. Det är en sommar som mycket påminner om den vi haft i sommar. Handlingen kastas mellan ett antal olika karaktärer och det är mycket trevligt. Däremot har jag lite svårt för karaktären Lisa. Hon tillför inte handlingen så där väldigt mycket egentligen, mer än någon enstaka gång.

Jag gillar beskrivningarna av Öland. Det är mycket det som gör boken så bra. Och trots att jag bara bor lite drygt en timmes resa från Öland så är jag där alldeles för sällan. Jag blir sugan att åka dit för att upptäcka Alvaret och att bad i Östersjön (kan jag i och för sig göra hemma i Karlskrona också).

Jag gillar också att boken inte är helt igenom en deckare. Visst förekommer det mord och blod, men det finns så mycket mer. Så är ju Theorin också så duktig på att väva in öländska legender och myter. I denna boken benämns ju gastarna både en och två gånger. Det är så otroligt roligt att läsa om. Dessutom förhöjer det stämningen en aning.

Det är lite vemodigt att Ölandssviten nu har kommit till sitt slut. Men det tror jag ju knappast att Theorins författarskap kommer att göra.

Tack Wahlström och Widstrand för recensionsexemplaret.