Jungfrustenen

Jag blir illamående och arg, förtvivlad och frustrerad. Och samtidigt kan jag inte låta bli att ryckas med och tycka om det. Bildspråket i boken är väldigt, väldigt bra. Jag har inga problem med att se vad författarna vill visa. Samtidigt lämnas en hel del kvar för fantasin att utforska.

Jungfrustenen av Michael Mortimer är en klassisk äventyrsroman. Ida får i sin ägo en liten ask som innehåller en väldigt konstig sten. Den får hon av en professor, vinnaren av nobelpriset i fysik, samma dag som festligheterna äger rum och samtidigt som professorn dör under väldigt mystiska omständigheter. Nu börjar för Ida en jakt undan polisen och en jakt efter sanningen om stenen i asken. Sanningen som bara henne mormor som befinner sig i Moskva kan berätta.

Jag skrev att det här är en klassisk äventyrsroman och det är delvis sant. Boken innehåller alla moment som gör den till en äventyrsroman men den innehåller också små kapitel med fakta som jag tycker om väldigt mycket. Man får följa stenens resa från det att den hittades av Daniel Solander som var en lärjunge till Linné och hur den vandrar från hand till hand med berömdheter. Detta är givetvis fiktion, men så kommer det ett par faktasidor om Solander, om Linné, om biologiska fenomen med mera. Det är dessa stycken som lyfter boken enligt min mening. Det ger den ett djup och en större förståelse för de karaktärer och händelser som är av vikt för handlingen. Givetvis kunde det skrivits in i den skönlitterära texten men då tror jag enbart att det hade blivit långdraget. Verkligen stort plus till detta. Samtidigt är det uppbyggt så att man om man är totalt ointresserad av historia kan skippa att läsa dessa stycken.

Ett annat stort plus till boken tycker jag är bilderna. Bilder är alltid bra, det lättar upp läsningen och gör att jag en stund kan vila ögonen. Att titta på bilden medans jag tar ny sats för att läsa vidare.

Jag måste säga att det är tack vare dessa två bitar som jag tycker historien blir till något extra. Det skönlitterära i sig ger jag tyvärr inte jättemycket för. Historien har all potential och som sagt är bildspråket väldigt bra, men jag kan inte låta bli att tycka fruktansvärt illa om Ida, huvudkäratären. Hon är gnällig, alltid trött och vill aldrig hjälpa sin färdkompanion att ta sig framåt. Stora delar av boken spenderar hon med att sova, eller möjligtvis låtsas sova i baksätet av en bil. Det är så frustrerande att läsa om och hennes gnäll om hur trött hon är gör mig vansinnig. Lasse - färdkompanionen och till lika en fadersfigur till Ida - stör jag mig också på, men kanske inte fullt lika mycket. Han är nykter alkoholist men verkar ständigt ha en flaska sprit med sig som han antingen låtsas dricka eller ger Ida med jämna mellanrum. Dessutom ger han ständigt Ida lugnande medel för hon inte kommer att orka med deras resa annars eller så pratar han över huvudet på henne och vill inte informera henne om vad det är som händer för han vet inte så mycket. Några sidor senare vet han tydligen lite till mer i alla fall.

Och så var det det här med vargarna. Enligt mig är vargarna ett av de absolut vackraste djur som finns. Det som skrivs om vargarna i denna bok får mig att må fruktansvärt illa och jag blir så arg vid ett tillfälle så jag är på väg att slänga iväg boken. Usch och fy säger jag bara.

Trots detta lär jag plocka upp andra delen, jag hoppas på att dessa bitar blir bättre. För som sagt själva historien gillar jag.