Muminpappans memoarer

Nu efteråt tvivlar jag på att jag verkligen blev rädd, jag ansåg antagligen bara att all försiktighet måste iakttagas. Därför kröp jag beslutsamt under sängen och väntade.

Muminpappan är övertygad om sin egen förträfflighet. Han måste helt enkelt vara alldeles speciell, född under en särskild stjärna och allt. Han självgodhet tar sig så stora proportioner så han måste helt enkelt skiva en bok om sitt liv. Det gör alla människor som är äventyrare och välkända människor. I alla fall måste man ju helt enkelt bli känd om man berättar om sin egen förträfflighet.

Jag älskar Muminpappans memomarer. Den är mitt i prick på alla sätt och vis. Inte nog med att jag får möta underbara, annorlunda, fantastiska varelser i Tove Janssons värld, utan jag får möta muminpappan i hans ungdom där han berättar om sina äventyr och sina vänner. Och som sagt, han är otroligt självcentrerad och och självgod och det älskar jag också. För det är genialt skrivet. Orden är liksom vända ut och in i sig själva ibland och lyckas göra honom till en favoritkaraktär. Jag älskar när han möter kungen och blir besviken för att kungen är "folklig" och dessutom älskar att driva med sina undersåtar. Att muminpappan tycker detta är förnedrande och generande för hans kungliga höghet.
Men det är inte bara muminpappan jag älskar i denna boken, jag får möta Joxaren, Rådd-djuret (lite extra förtjust i detta), dronten Edward, Mymlans dotter och det hemska spöket som muminpappan inte alls är säker på att han blir rädd för så där i efterhand.

Boken är skriven med värme och humor och det lyser igenom i allt. En bok precis i min smak.