Det högsta priset, det största offret

Utan att säga för mycket tycker jag nog att Bok 3 i Beautiful Creatures-serien är den bästa hittills. I Det högsta priset, det största offret lyckas Kami Garcias och Margaret Stohl trollbinda mig till att läsa vidare. Och vi kan väl säga som så, jag vill att Semic ska släppa bok 4 nu...

Varning denna recension innehåller spoilers från bok 2.

Efter att Lena under den 17 månen tog sig själv vid stora barriären och blev både en ljus och en mörk besvärjare så har ingenting varit sig likt i Gatlin. Domedagen verkar närma sig, staden lider av en värmebölja, gräshoppor har invaderat allt, Amma verkar vara ute på farlig mark och Ethan kan inte längre komma ihåg vissa saker och kan inte låta bli att känna sig förföljd. Och vad är det som varselsångerna berättar om denna gången, när det är dags för den 18:e månen.

Det här är bra. Jag har tyckt om de tidigare böckerna i serien men den här toppade dem. Den är fylld av vänskap, kärlek, mystik, underliga varelser, magi, amerikanska södern, vidskepelse och mycket mer vilket gör den till en bok helt i min smak. Bokens karaktärer får växa, framför allt Ethan och det gör historien ännu bättre. Det jag kan sakna lite i boken är den ljus magin, den används på tok för lite om man jämför den med den ljus. För även om det är de ljusa besvärjarna som använder sig av den så tycker jag inte den tar sig jätte positiva uttryck. 

Jag skulle vilja säga att boken är ganska mörk. Det är inte direkt en puttinuttig kärlekshistoria mellan Ethan och Lena utan de får hela tiden kämpa för varandra på olika sätt.

Det här är en bok som går otroligt snabbt att läsa (det har jag upplevt med de tidigare böckerna i serien också) och det är något jag gillar väldigt mycket. Sidorna bara rinner förbi under sidorna och hela tiden händer det saken i boken så man hinner aldrig stanna upp i sin läsning. Tur att boken därför inte kräver allt för mycket eftertanke. 

Och så var det slutet. Jag måste helt enkelt skriva något om slutet så sluta läsa nu om ni inte vill läsa om slutet. Jag tycker att slutet förhöjer boken. Ett tag gråter jag så att jag knappt ser texten längre. Trots tårarna känns slutet rätt, samtidigt som jag vet att det kommer en fortsättning och att jag kanske kan lista ut att nästa bok förmodligen kommer rätta till saker och ting, men ändå. Jag vill hur som helst ha fortsättningen nu, redan igår hade varit att föredra. Men jag får vänta enda till september. Men då ska jag läsa fortsättningen. Det kan jag lova...

Tack Semic förlag för recensionsexemplaret.