Den fantastiska berättelsen om Fakiren som fastnade i ett IKEAskåp av Romain Puértolas

Pugalendhi Kushanu Pate är  fakir till yrket och kommer från en liten Indisk by där alla tror på hans lurensdrejerier och hokus pokus. Han har lyckat få byn att samla in pengar så han kan åka till Paris och köpa sig en spiksäng på IKEA. Utrustad med en falsk 100 euro-sedels, med tryck enbart på ena sidan och i sin vita turban beger hans sig ut på detta äventyr. Väl på IKEA bestämmer han sig för att han lika gärna kan sova på varuhuset. Det går inte riktigt som planerat dock utan för att inte bli upptäckt gömmer han sig i ett skåp, ett skåp som ska ut på resa.

Det här är berättelsen om en mycket osannolik resa, som har vissa likheter med Hundraåringen. Berättelsen är laddad med roliga karaktärer, inre förnyelser, och ett för mig klockrent språk. Jag gillar den här typen av böcker väldigt mycket, älskar när saker drivs till sin spets på ibland ett ganska grovt sätt. Jag drog ett exempel med IKEAs uppbyggnad i ett inlägg här, och det är så klockrent. Tänk att komma till västvärlden från en civilisation som inte är van vid automatiska dörrar, och som knappt vet vad en övervakningskamera är utan istället tror att det ligger krypskyttar uppe på skåpen och spanar på en istället. Jag gillar det definitivt.
Sen måste jag säga att den här romanen vinner på att inte vara längre än 250 sidor. Alla Pugalendhis äventyr är roliga men med för många upprepningar/oföruttsedda äventyr tror jag att jag hade tröttnat. Det finns någon form av gräns ibland och det lyckas författaren med att hålla.
Slutet är väl egentligen det enda jag inte är stormförtjust i. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att det lite saknar en poäng eller humorn som resten av boken har. Nåja jag ska inte klaga för jag tycker mycket om boken.

3 anledningar till varför Den fantastiska berättelsen om fakiren... är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Titlen! Jag älskar verkligen titeln. Och att sedan titelns humor lever upp till resten av historien gör ju det hela ännu bättre. Det är verkligen en smått fantastisk berättelse (passar ju dessutom min blogg yppelrigt, med tanke på bloggens namn).

2. Pugalendhi som karaktär. Han känns som allt annat än charmerande. Piercingar i hela ansiktet, en allt annat än en ren turban (han har inte tagit den av sig på tio år). Trots detta verkar damerna i boken finns honom just charmerande och snygg. Lite smått vild om man så säger. Dessutom tycker jag uttrycket inte alla hästarna i hagen eller inte den  vassaste kniven i lådan passa in alldeles utmärkt på honom. Han har levt sitt liv genom att lura andra men hur han har lyckats vet jag inte riktigt. Trots alla hans fel och brister gillar jag honom. Framför allt är jag väldigt förtjust i när han får för sig att  han ska omskola sig från fakir till författare. Om det inte är mer som krävs så skulle jag nog också klara av att bli författare. Och tänk att få 100 000 euro för några sidors kladd, i förskott. Då har jag definitivt valt fel yrke.

3. Jag måste nämna språket här. Framför allt älskar jag alla små parenteser i boken som förklarar hur olika namn ska uttalsas, till exempel Pugalendhi Kushanu (uttalas Bygglände, kursa nu), kusinen Makhaoee (uttalas Mackapär) eller byn han kommer ifrån Yogoorpahi (uttals Yoghurtpaj). Dessutom kan uttalen ändras med jämna mellanrum. Den typen av humor gillar jag. Man får faktiskt driva med allt, jag älskar det.

Den Fantstiska berättelsen om Fakiren som fastnade i ett IKEAskåp får 4/5 i betyg.

Denna boken är författarens debutroman. Jag ser framemot flera.

Tack Wahlström och Widstrand för boken.