En dag kliver Caridad i land i Spanien. Hon har blivit tagen från Cuba som slav men på vägen dog hennes husbonde och nu mera är hon en fri kvinna. Men det är inte helt lätt att vara en fri kvinna när allt man kan något om är tobak och att vara slav. Hur beter man sig när man kommer till ett helt nytt land utan en egen vilja och kunskap om hur man ska göra.
Caridad möts av otäckheter men tillslut får hon lite tur. Hon möter Melchor, en zigenare som tar sig med hem till sin familj och till sin dotterdotter Milagros. I henne möter hon en vän och Barfotadrottningen är en berättelse om Caridiads, Milagros och Melchors öden och samvaro och vänskap.
Det här är en superb läsupplevelse. Det räcker egentligen med det. Jag älskar historien från sida ett och har inte tråkigt någon gång under bokens 700 sidor. Ändå är det inte en bok jag hetsar igenom. Jag låter den ta sin tid och tar några sidor i taget, allt för att historien ska få smälta och verkligen sjunka in i medvetandet. Jag skrev på min twitter när jag bara hade några få sidor kvar att jag aldrig ville att det skulle ta slut, och det är verkligen så jag kände och till viss del känner fortfarande. Den är så bra helt enkelt.
Boken är också sådan att den skapar ett stort intresse hos mig. Jag kan inte påminna mig att jag läst så värst mycket litteratur om zigenare, inte heller kan jag påminna mig att jag har läst så värst mycket litteratur om Spanien och Spaniens historia. Här vävs allt samman på bästa sätt.
Barfotadrottnigen är en otroligt mörk historia. Den tar upp ämnen som förtryck, om slaveri, våldtäkt och girighet. Zigenarnas förtyck under mitten av 1700-talet berör mig djup och sen inser jag att detta är en folkgrupp som i alla tider (även nu i modern tid) se ned på och förtrycks. Det är så fruktansvärt hemskt så jag ärligt talat inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv.
Men trots allt det mörka så är det också en väldigt ljus historia. En historia om självupptäckt, om kärlek och vänskap och om stolthet och att få vara fri.
3 anledningar till varför Barfotadrottningen är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Vänskapen mellan Caridad och Milagros. Milagros är bara en ung flicka när Caridad och hon möts för första gången. Men ändå är hon mycket äldre på en del sätt och hon tar Caridad under sina vingar. Detta är början på en vänskap som övervinner det mesta. Den visar också på att rastillhörighet spelar mindre roll och att man kan finna en vän oavsett hudfärg och bakgrund. Ibland skiner Milagros ungdom och högfärd igenom och å kan hon bli lite överlägsen. Caridad å andra sidan är ju tack vare sin bakgrund väldigt undergiven och hon växer som karaktär ju mer historien får utvecklas.
2. Detta är en karaktärsdriven historia. Att dessa får växa och leva är det som gör historien så fantastiskt bra. Själva handlingen är helt klart av underordnad betydelse här. Som läsare får jag också möta väldigt många karaktärer. Vissa älskar jag och vissa vill jag helst gräva ner i ett hål i marken och glömma bort. Fast även dessa är av stor betydelse för berättelsen, för utan dem så hade inte historien blivit till vad den blev.
Karaktärerna är också väldigt väl beskrivna och levandegjorda. Jag kan se dem framför mig, jag kan höra när de sjunger och känna deras lidande och lycka. Deras känslor blir mina känslor.
3. Språket måste helt enkelt nämnas. Jag är helt lyrisk över hur en text kan få liv så som den här texten får. Som jag nämnde tidigare, allt blir levandegjort och jag befinner mig själv i 1700-talets Spanien, Sevilla och Madrid. Jag njuter av min läsupplevelse och vad mer kan man begära av en bok.
Barfotadrottningen får 5/5 i betyg av mig.
Ildefonso Falcones har tidigare skrivit Fatimas hand och Katedralen vid havet. Den sistnämnda står i min bokhylla och väntar på att få bli läst.
Tack Bazar för recensionsexemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar