Det där med drakar

För er som följer min blogg lite grann så vet ni kanske att jag är tokig i drakar. Jag älskar att läsa om dem och jag skulle väldigt gärna ha en egen liten husdjursdrake (trots problemet med att det är ett fantasidjur och förmodligen inte så liten heller).

Men igår när jag satt och läste Skämmerskans dotter av Lene Kaaberböl så började jag fundera kring varför jag är så förtjust i dem. De drakar som figurerade i gårdagens berättelser är nämligen allt annat än trevliga till skillnad mot dem jag läser om i vanliga fall. Gårdagens drakar påminde mer om de kinesiska drakarna eller en krokodil med en lång, låg kropp, med ett platt huvud och med kluven tunga. I vanliga fall läser jag mer om den europeiska draken som har stora vingar och sprutar eld. För mig är den draken absolut att föredra även om den kan vara ond och hemsk.

Problemet som jag började fundera kring är det att jag är maniskt rädd för ormar och gårdagens drake beskrevs definitivt mycket som en ormliknande karaktär, ett rovdjur och då var läsupplevelsen inte alls lika tillfredsställande (men jag gillade boken). Hur kan det då komma sig att jag är så förtjust i att läsa om ett reptilliknande djur. Det är konstigt det där.

Men trots likheterna till ormar och krokodiler så kommer jag fortsätta att läsa om drakar, älska dem och köpa böcker oavsett om jag vet något mer om dem än om det finns en drake med någon stans. För riktiga drakar är både fascinerande och väldigt vackra.