Monogrammorden av Sophie Hannah

En kväll när Poirot sitter på kafé Pleasant's Coffee House så kommer en kvinna inrusandes. Hon verkar väldigt rädd.
Samtidigt begås tre mord på Bloxham Hotel. Alla de tre mördade har något instucket i munnen och ingen kan för sitt liv komma på vad det skulle ha för betydelse. Förräns Poirot börjar hjälpa till i utredningen, och samtidigt är helt övertygad om att den rädda kvinnan på kaféet är inblandad på något sätt.

Jag har alltid älskat att läsa Agatha Christie-deckare. Det är något lugnande, mysigt och fascinerande med dem. Så jag blev väldigt nyfiken när nu Sophie Hannah hade fått i uppgift att skriva en ny Hercule Poirot deckare. Jag var ju bara tvungen att läsa.
Jag blir inte heller besviken, det är faktiskt riktigt bra gjort. Boken innehåller allt det jag vill ha. Visst är Poirot självgod och lite av en mycket besserwisser, men det är har ju i Christies böcker också. Själva mordgåtan är klurig, så klurig att jag själv aldrig lyckas reda ut alla vändningar och kluringar och står själv som ett frågetecken på slutet när historien ska nystas ut. Men det är precis som det ska vara med andra ord.
Det är också positivt att trots att Hannah har skrivet en bok som är värdig en gammal mästare så har hon till viss del gjort den till sin egen. Jag tycker att denna är lite mer detaljerad och då framför allt så får man en större inblick i karaktärernas liv. Boken är skriven utifrån kommisarie Edward Catchpools perspektiv. Han är vän till Poirot och driver mordutredningen tillsammans med Poirot. Eller kanske inte tillsammans, utan mer som springpojke och lärling. Jag ser alla möjligheter för Catchpool att utvecklas som karaktär och själv bli en enastående detektiv i Hannahs regim.

3 anledningar till varför Monogrammorden är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Det är en pusseldeckare. Mycket mer behövs egentligen inte för mig. Det är avslappnande och lättsmält samtidigt som det finns lite lagom mycket spänning i det hela. Stort plus med pusseldeckare är att vi slipper blodbad och explosioner.

2. Jag gillar verkligen att hon har väckt karaktärerna till liv. Visst hade de liv i Christies böcker men här är det ett mer djup och det gillar jag.

3. Jag älskar Poirots självgodhet och hur han hela tiden pratar om sig själv i tredje person och om sin egen genialitet. Det är charmigt. I alla fall i böcker - skulle inte vilja möta honom i verkliga livet för då hade jag förmodligen blivit tokig. Men nu befinner vi ju oss i böckernas värld och då är allt okej,

Monogrammorden får 4/5 i betyg av mig.

Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret.