Froi of the Exiles av Melina Marchetta

Tre år efter att Finnikin och Isaboe har återerövrat sitt land Lumatere så börjar folket äntligen återhämta sig. Men än är det mycket kvar att förhandla om med rikena runt omkring och framför allt vill alla ha hämnd över Charyn. När då möjligheten uppenbarar sig för dem att skicka en lönnmördare in i deras rike för att mörda kungen så tar Isaboe och Finnikin genast möjligheten. Den de skickar är pojken Froi, för han har den rätta åldern att lura sig i palatset.

Oj, oj, oj vad det här är bra. Jag älskar det. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar världen och länderna. Jag älskar språket. Jag älskar magin och religionen och jag vill veta mera hela tiden. Det här är en fantastisk serie. 

I första boken får man stöta på en förbannelse, i denna får man möta nästa och den är nästan ännu värre. Tänk er ett kungarike där det på arton år inte har fötts ett ända barn. Det sägs också att den enda som kan bryta förbannelsen är den sistfödda. Den sistfödda råkar i detta fall vara prinsessan Quintana. Fast inte på något sätt behandlas hon med den vördnad som hon förtjänar. Stället används hon som befruktningsboskap och det är inte vackert. Berättelsen är hjärtskärande och hemsk. Men ändå älskar jag den på alla sätt. Marchetta har lyckats med konsten att berätta en trovärdig historia, trots att det inte finns en enda del i berättelsen som grundar sig i verkligheten. Det är det som gör en bok riktigt bra och det är anledningen till att jag älskar fantasy. Och även om ni inte gillar fantasy så tycker jag definitivt att ni ska ge denna serie en chans. Jag är så glad att jag snart ska läsa fortsättningen. Jag hoppas på en minst lika bra bok till.

3 anledningar till varför Froi of the Exiles är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Froi är en väldigt välskriven karaktär. Han är komplex och tror sig själv om enbart ont. Han har absolut inte haft den bästa uppväxten, själv på gatorna i Sarnak. Men egentligen är han god, han är snäll och älskvärd och jag älskar att läsa om hur han växer som person, från tonåring till man. Visst kan ett hemskt temperament lysa igenom ibland men han är så mycket mer. 

2. Charyns huvudstad Citavita är byggd på bergstopparna vid en ravin. Det finns bara en väg som leder dit och djupet ner i ravinen används flitigt i berättelsen, men inte på ett positivt sätt. Men jag gillar ändå att föreställa mig staden, med grottor som människorna har gjort till sina hem, med tunnlar och gångar som leder lite var stans och med gudshuset som när som helst se ut att tippa. 

3. Charyns mytologi är helt klart intressant och jag hade gärna lärt mig mer om den och dess gudar. Tydligen väljer man själv vilken gud man vill tillbe och alla har de olika egenskaper som de står för, till exempel vishet och så vidare. Här får Marchetta gärna skriva en bok till.

Froi of the Exiles får 5/5 i betyg av mig.

Andra böcker jag läst av författaren är Jellico Road och Finnikin of the Rock. Tredje och sista boken i serien The Lumatere Chronicles heter Quintana of Charyn.

Det här var andra boken för mig i Tre-på-tre utmaningen hos Pocketlover.