Hylas anländer på ön Keiftu. Han mål är att hitta Pira och lejonungen Amok. Men hemska saker råder på Keiftu. Efter den stora vågen har solen slutat visa sig, utan allt är bara grått. Dessutom har vågen fört med sig pesten och ön hemsöks av vålnader.
Detta är tredje delen i Michelle Pavers Bronsdolken-serie och jag tycker nog att den växer lite för varje bok. Det är definitivt spännande läsning och hade jag fått en sådan här bok i min hand när jag var i bokslukaråldern hade jag förmodligen just slukat den och sedan hade jag aldrig slutat önska mig en vild lejonunge och lekarna hade varit väldigt spännande helt klart.
Jag älskar att jag får förflytta mig i tiden, jag får vara med på äventyr och jag får lära mig lite om gamla grekiska kulturer, även om de är till viss del omändrade och påhittade. Det är det som är så spännande med historia - den kan tolkas för att bättre passa in i verkligheten, men kärnan är ändock den samma.
3 anledningar till varför Omrgudinnans besvärjelse är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Nämnde jag lejonungen Amok. Det gjorde jag nog, men jag kan lätt nämna henne igen. Är väldigt förtjust i detta djur och tycker mycket om styckena där vi får följa hennes tankegångar och leva oss in i hur ett lejon ser på sin omvärld. Ja, jag vet att det är hittepå men det gör mig ingenting. Kan mycket väl tänka mig att det är så på riktigt.
2. Berättelserna om det palats, Kunisu, som finns på Keiftu. Dess förebild är Knossos på Kreta även om en del är ändrat och påhittat. Jag tycker det är spännande att läsa om hur långt den grekiska kulturen hade kommit redan under minoisk tid, bronsåldern, och jag kan lätt föreställa mig alla vindlande gångar och hur konstigt det måste kännas för Hylas att hamna i ett palats när man tidigare aldrig har varit inne i något liknande, enbart små kojor och grottor.
3. Jag gillar karaktärerna i stort. Nu är det ett tag sedan jag läste bok 2 men det känns ändå som om Hylas och Pira har växt som karaktärer. De känns mer mogna och lite mer förståndiga. De inser också att de behöver varandra för att klara sig. En djup vänskap som växt fram är det helt klart.
Ormgudinnans besvärjelse får 4-/5 i betyg av mig.
Andra böcker i serien är Den utstötte och Eldsandarnas ö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar