Odinsbarn av Siri Pettersen

Hirka har levt hela sitt liv som svanslös i en värld där alla andra har svans. Hon misstänker också att något annat är fel med henne eftersom hon inte klarar av att famna, dra upp magin ur jorden. Nu närmar sig Riten då alla barn introduceras för rådet så de kan ta reda på deras magiska förmåga, eller hur starka famnare de är. För Hirka är detta en omöjlighet. Då kanske de får reda på att hon är något annat än hon verkar vara. 
Hon försöker ta hjälp av sin barndomsvän Rime men det är inte helt lätt i och med att hans familj tillhör rådet, och har suttit i det sedan De blinda attackerade världen.

Det är svårt att förklara en väl uppbyggd och komplex fantasyvärld och historia i några få meningar så att ni ska förstå hur bra det här är. Man vill ju inte spoila liksom!!! Ni får helt enkelt tro på mitt ord eller läsa boken. Det är sk*t-bra på ren svenska!
Den här boken innehåller det mesta en bra fantasy ska ha. Den har ett väl uttänkt system för hur magin fungerar, den har en värld med tydliga ramar och regler, så den känns på riktigt utan att vara det. Karaktärerna är komplexa men väldigt lätta att tycka om - förutom dem som man inte alls har någon sympati för och det måste ju finnas en skurk med för att det ska bli en fantasyhistoria. Sen älskar jag inslagen av nordisk mytologi. Eller egentligen är det fel att säga inslag av mytologi, snarare känns det som om välden vi befinner oss i är en parallell värld till Midgård och vissa få element är definitivt de samma.
Hela berättelsen känns på något sätt omvänd. I en "normal" bok så förekommer det givetvis varelser med svansar, vår hjälte kan oftast utforma någon form av magi - även om det är långt ifrån alla som har fått den förmågan. Här är det tvärt om. Hirka är den enda som är utan. Hon blir speciell för att hon inte har något av dessa fenomen. Istället så fördöms hon för att hon är annorlunda och inte innehar kraften.
Måste dock erkänna att till en början av läsningen var jag smått förvirrad och det bör ni ställa er in lite på. Från sida ett (ungefär) så matas man av nya ord som jag till en början har svårt att förstå innebörden av. När författaren tar mig för given och tror på min intelligens och slänger in mig i berättelsen utan att känna ett behov av att förklara allt för mig innan så är det bra. Att jag blir förvirrad och inte begriper vad famna är till en början är ju liksom bara mitt eget fel. Jag gillar att det är så även om jag blir förvirrad. Men så fort man har kommit in några kapitel i boken så kommer det liksom av sig själv. Då har jag vant mig vid namn, platser och förmågor och läsningen flyter på betydligt bättre.

3 anledningar till varför Odinsbarn är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Rime är en sådan där karaktär som lite vågar gå sin egen väg. Han vill tro på något stort och gott och det gör honom till en karaktär som jag känner förtroende för och som är sympatisk. Sen att han beskrivs som en kärleksfull och ganska så snygg ung man försämrar ju inte riktigt mina bilder av honom. Jag vill veta mer om Rime.

2. Jag har alltid fascinerats av korpar och i den här boken får jag definitivt mitt lystmäte stillat. Korpen är en fågel som är väldigt förknippad till mytologi och folktro och jag tycker om det sätt som korparna gestaltas i boken. Korpen Kuro är jag lite extra intresserad av och tror absolut att han kommer spela en större roll i fortsättningen av historien.

3. Relationen mellan Hirka och Rime. Detta hade kunnat bli till halva berättelsen men författare väljer att hålla det hela på en lagom nivå och det är så skönt. Jag slipper tonårsförälskelserna och istället får jag något djupare och viktigare. Jag tycker det är fint.

Odinsbarn får 5/5 i betyg av mig och jag kan knappt vänta tills del 2 släpps.

Tack B Wahlström för recensionsexemplaret.

Boken kan ni köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.