En smakebit på søndag: Ljuset vi inte ser

Så då var det äntligen dags för en smakbit igen som Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten håller i. Min smakbit kommer att komma från Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. En riktigt bra bok hittills och jag hoppas så att den håller hela vägen fram.

Ljuset vi inte ser är en bok om Andra världskriget. Men den är inte riktigt som alla andra skildringar från tiden. Här möter vi istället en ung fransk blind flicka och en ung tysk (väldigt smart) pojke som har gått med i militären bara för att slippa kolgruvorna. Jag vet att på något sätt ska dessa bådas öden mötas. Hittills har jag i alla fall uppmärksammat det otroligt vackra språket i boken.

Smakbiten är hämtad från sida 113

Dörrar sprängs bort från sina karmar. Tegelsten blir till stoft. Väldiga, svällande moln av krita och jord och granit stiger mot himlen. Alla de tolv bombplanen har redan vänt om och högt däruppe återgått till sin formation ovanför Engelska kanalen innan takpannorna som sprungit i luften slutat falla ned på gatorna.
Lågor slår upp längs väggarna. Parkerad bilar fattar eld, liksom gardiner och lampskärmar och soffor och madrasser och de flesta av de tjugo tusen volymerna i det allmänna biblioteket. Bränderna förenas och drar fram, väller uppför fästningsvallarna likt tidvattenvågor; de forsar in i gränder, upp över hustak, tvärs över en parkeringsplats. Rök jagar damm; aska jagar rök. En tidningsstånd flyter bort, brinner.