Barn 44 av Tom Rob Smith

Leo Demidov jobbar som agent vid MGB, Ministeriet för statsäkerhet. Året är 1953, det är vinter och det är Moskva. Ingen törs yttra någonting, ingen törs tycka och tänka för ens tankar bevakas stenhårt av den sovjetiska staten och av Stalin. Och Leos jobb är att hitta alla de där oliktänkande som inte riktigt följer kommunistens riktlinjer. Minsta lilla misstanke leder till häktning, förhör, tortyr och Gulag läger. 
Men Leo känner inte riktigt sig bekväm med sina roll som agent. Han har aldrig tvivlat på sin stat, men arbetsuppgifterna känns ganska så obekväma. Helt plötsligt får han dessutom i uppdrag att ta reda på om hans fru är spion vilket i sin tur leder till att han hamnar i en härva av mördade barn. Men mord är inte något som begås i sovjetunionen. Det fungerar helt enkelt inte så i en likvärdig stat.

Fy katten vilken obehaglig läsning. I alla fall första halvan är grymt otäck och kanske allra mest för hjärntvätten, för tortyren som beskrivs och för hur människor tvingas till tystnad och likgiltighet. Och det värsta med det hela är helt talat inte tortyren, det är det faktum att jag vet att det är sant, att för inte så där värst längesedan fungerade det såhär i ett grannland till oss, och att det faktiskt fortfarande fungerar på liknande sätt i kommunistiska stater i vår värld. Det är det som gör mig illamående och det är det som fängslar mig medans jag läser boken.
Jag gillar Leo, för någonstan bakom fasad och hjärntvätt börjar finns där ändå en sympatisk person. Han är långt ifrån trevlig på många sätt, men ändå så finns där ett hopp om att han kanske ändå är en annan person. Och han växer till en riktigt stark karaktär ju längre boken går. Jag är också väldigt förtjust i Leos fru Raisa. Hon beskrivs som vacker och inte mycket mer till en början. Men även hon växer fram - tar mer och mer plats och blir en otroligt viktigt karaktär för berättelsen.
Sen har vi ju morden på barnen. Jag kan ganska så tidigt lista ut åt vilket håll berättelsen är på väg och hur det hela kommer att hänga ihop. Trots det så är det j*vligt obehagligt. Att man kan göra så mot barn är över min fattningsförmåga. Barnens roll är av underordnad betydelse men ändå av största vikt. Jag det är bara obehagligt.
Så sammanfattningsvis så skulle jag vilja beskriva den här läsningen som otroligt obehaglig, men det är det som gör den så bra. Jag får en inblick, jag får en tankeställare och jag får lära mig något längs vägen. Att det är ganska så klart åt vilket håll handlingen är på väg spelar absolut ingen roll för vägen dit är mästerlig och så snyggt utfört.
Efter att jag läst boken har jag fått reda på att det finns två böcker till om Leo Demidov och dem är jag absolut intresserad av att spana in. Är det någon som har läst dem och vill uttala sig så får ni väldigt gärna lämna en kommentar.

3 anledningar till varför Barn 44 är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. För den tankeställaren den ger mig som läsare. Den är rå, obehaglig och läskig, men det är snygg gjort och får mig att tänka, fundera och förundras. Då är det helt enkelt en bra bok.

2. Karaktärerna i boken känns väldigt mänskliga, trots de förhållanden de lever under. För mig är det så bisarrt och ofattbart men ändå känns karaktärerna levande och trovärdiga, mitt i allt det hemska.

3. Boken fångar läsaren från allra första sidan och sen släpper den inte taget någon stans. Det här är en riktigt bladvändare. Sen att det hela börjar med en stackars katt... det är en helt annan sak.

Barn 44 får 5/5 i betyg av mig. Från början satte jag ett lite lägre betyg på goodreads men helt ärligt, nu när boken har fått sjunka in ett litet tag så har jag helt glömt bort om det fanns en endaste anledning till att sänka det.

Jag har köpt mitt exemplar på loppis, så heja återbruk.

Men boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.