Coco är tre år gammal när hon försvinner från sin familj under en långhelg då fadern Sean ska fira sin 50-års dag. Det är många vänner inbjudna till strandvillan och allt går minst sagt vilt till. Barnen ska helst inte synas och höras för mycket så att de vuxna kan fira ordentligt.
12 år senare dör Sean och alla hans olika familjekonstellationer börjar nystas upp. Efter sig lämnar han 4 fruar och 4 döttrar där Coco inte är en av dem. Mila hans dotter från första äktenskapet ska gå på begravningen. Med sig har hon sin lillasyster Ruby som var tvilling till Coco. Tillsammas funderar de en hel del på vad som verkligen hände den där helgen samtidigt som de försöker lära känna varandra och reda ut de känslor de har kring sin frånvarande far.
Återigen har Alex Marwood lyckats med att skriva en nervkittlande och minst sagt obehaglig läsupplevelse. Det är otäckt och skrämmande på ett lite diskret sätt så det riktigt kryper i skinnet på mig medans jag läser. Jag som inte brukar vara för läskiga saker älskar det här och nu måste jag få tag i Onda flickor vilket är den enda bok av författaren som jag ännu inte läst.
Den här boken skiljer sig en hel del från Granne med döden för den här är en betydligt långsammare bok, den är mer psykologisk skulle jag nog också vilja säga. Helt ärligt tycker jag att den förra boken är snäppet bättre, men det gör inte den här boken dålig på något sätt.
Boken är skriven så att den följer två tidpunkter i historien parallellt. Dels befinner vi oss i nutid och då följer vi endast Milas tankar kring allt som händer, hennes relation till Sean och till systern Ruby. Sen får vi vara med under den där långhelgen 2004 då firandet firades för fullt och då Coco försvann. Denna biten är nog den mest intressanta för här får vi följa flera av karaktärerna och sakta men säkert närmar vi oss den hemska händelse som är försvinnandet. Här är relationerna otroligt intressanta att läsa om, hur beroendeställningarna mellan de vuxna ser ut, hur man bemöter varandra och hur de olika personligheterna långsamt kliver framåt medans vi får lära känna dem.
Någonstans halvvägs in i boken kan jag lista ut vad som kommer hända med Coco, så den biten är inte så värst förvånande. Men det gör ingenting. Jag vaknar trots det mitt i natten med skenande hjärta och har skapat mig ännu flera, ännu mörkare hemligheter kring hemligheten. Och det är väl det som gör en bok bra? Det där att inte ens i sömnen kan jag släppa handlingen, personerna och allt mörkret.
3 anledningar till varför Den mörkaste hemligheten är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Det nervkittlande i berättelsen som utan att vara blodig eller grisig kryper under huden på mig och gör att jag inte kan släppa boken och dess karaktärer.
2. Att författaren är så vansinnigt bra att beskriva det mänskliga psyket på ett så trovärdigt och realistiskt sätt. Kan människor verkligen vara så onda och känslokalla? Egentligen vet jag ju svaret och jag är så glad att jag inte har dem i min närhet.
3. Jag tycker att det är väldigt bra hur Marwood har valt att lägga upp berättelsen med de parallella tidsstyckena. Båda är intressanta och utan den ena eller den andra hade de inte varit lika intressant. Den här uppdelningen gör att det jag får en bredare inblick i vad som hände och jag kan samtidigt med jämna mellanrum få en liten andningspaus i allt det otäcka. Nutid är faktiskt inte fullt så otäck...
Den mörkaste hemligheten får 4+/5 i betyg av mig.
Tack Modernista för recensionsexemplaret.
Boken finns att köpa hos Adlibris och Bokus och Cdon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar