"Håret var mörkt och kortklippt, dragen i ansiktet kraftiga. Hon hade täta svarta ögonbryn, bred rak näsa och fylliga läppar. Tänderna friska men något ojämna. Munnen var halvöppen och tungspetsen vilade mot den undre tandraden, som om hon just tänkt säga något. Hon var knappast mer än en och fermtiodem lång men starkt och harmoniskt byggd med väl utvecklat axelparti, breda höfter och ganska smal midja. Benen var muskulösa och fötterna korta och breda med raka tår. Hon hade en mycket djup solbränna och huden verkade len och elastisk, särskilt över mellangärdet och magen. Rakade armhålor. Stora bröst och välvd mage med täta fjun som verkade mycket ljusa mot den solbrända hyn. Enstaka svara hårstrån, långa och krusiga, letade sig fram under resårbanden vid hennes ljumskar. Hon kunde vara högst tjugotv eller tjugotre år. Inte vacker i uttrycket vedertagna bemärkelse men ett högst funktionelt exemplar av människorasen."Detta stycke är hämtat från Mannen som gick upp i rök av Sjöwall Wahlöö och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när denna högst funktionella exemplar av människorasen beskrivs. Extra roligt var det att lyssna på som ljudbok. Men ska man titta lite krasst på det så är det ingen man i boken som beskrivs lika ingående. Jag förstår heller inte syftet med att beskriva de raka tårna och elastiska huden. Har lite svårt att se att liknande textstycken skulle slinka igenom en redigering idag... Men kul är det i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar