Uppstigningens brunn av Brandon Sanderson

Ungefär ett år har nu passerat sedan Kelsier, Vin och deras gäng störtade Överstehärskaren i Luthadel. Men bara för att en tyrann är borta så är inte alla problem lösta. Nu ska ett nytt kungarike bildas, nya lagar och regler ska skrivas och dessutom är det inte helt lätt att lösa det när staden är belägrad av betydligt större armeér än de som finns tillgängliga i Luthadel. Elend Venture är kung och vid hans sida står Vin. Men det är inte bara stadens problem som oroar Vin, utan även dimman och tanken på Tidernas hjälte.

Det här är del två i Mistobornserien och vilken uppföljning han har skrivit Sanderson. Det här är fantasy när det är som bäst skulle jag nog vilja säga. Däremot ska man inte räkna med konventionell episk fantasy när man plockar upp denna. Det är liksom inte riktigt den känslan boken utsänder, inga drakar, inga druider som är mer eller mindre utdöda eller andra typiska element. Nej det här är politiska maktspel, det är frihetsrörelse, och det är intriger och ett eller annat slagsmål/slag. Det är en berättelse som svävar ganska mycket i gråzonerna om vad som är rätt och vad som är fel. Var det verkligen rätt att störta Överstehärskaren? Blev allt så bra som de hade tänkte sig?
Men visst finns det med en hel del typiska fantasyelement också. Där finns magiska varelser som vi absolut inte hittar i vår värld, så som Kandran vilket är ett fascinerande väsen. Eller så har vi Kolosserna som inte är så trevliga att tänka på. Och så finns de ju givetvis magi, och den magin är så väl uttänkt och logisk så jag kan inte annat än älska den. Det handlar nämningen om vissa utvaldas förmåga att använda sig av metaller.
Vad gillar jag då med boken. Mycket! är det enkla svaret. Mer konkret så gillar jag handlingen, intrigerna, karaktärerna, språket och magin. Vad gillar jag inte? Inget alls! Att inte sista delen är översatt ännu! Möjligtvis också det faktum att förlaget valt att dela upp boken i två vilket jag är minst sagt ambivalent till. Jag förstår varför men jag måste ju inte gilla det för det.

3 anledningar till varför Uppstigningens brunn är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Vin är förmodligen min favorit bland karaktärerna även om Breeze och Sazed inte kommer långt efter. Vin gillar jag för att hon faktiskt är den mäktigaste dimfödde som finns. Dimfödd är en person som kan använda sig av alla metaller medans många magiker bara kan använda sig av en enda. Inte nog med att hon är mäktigast. Hon är typ en miniliten tonårstjej, men det hindrar ju ingenting. Det är egentligen inte ens det faktum att hon är hjältinnan som gör att jag tycker så mycket om henne, utan jag gillar henne för att hon är analytisk och hela tiden funderar kring sin roll som dimfödd, vad hon kan använda sina krafter till, i vilken utsträckning hon är beredd att använda sig av sina krafter och var gränsen mellan gott och ont går. Hon är minst sagt en komplex karaktär och sådana gillar jag att läsa om.

2. Gåtan med dimman! Detta gillar jag väldigt mycket men jag tänker inte gå in närmare på det för då finns det riska att jag råkar avslöja något och det vill jag ju inte göra.

3. Relationen mellan OreSur och Vin. OreSur är en kandra, en varelse som tar sig an en annan död varelses/människas ben och på så sätt blir den andra. Både till utseende och sätt. Detta gör de dock inte helt frivilligt utan de binder sig till ett kontrakt och kontraktet är heligt för en kandra. Jag gillar den relation som just den här kandran och Vin utvecklar väldigt mycket.

Uppstigningens brunn får 5/5 i betyg av mig. På goodreads har del ett bara fått en 4:a av mig men det beror på att jag inte fick något avslut i den boken/delen, men som helhet är det definitivt en 5:a.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus och Cdon.