Brev till min dotter

Till Elin

Det fanns en gång en väldigt klok man som hette Loris Malaguzzi. Han skrev en dikt och i den dikten säger han:

"Ett barn föds med 100 språk men berövas 99"

Och det stämmer. I den där allra första stunden då du lades på mitt bröst på förlossningen så såg jag klokheten. All världens kunskap hade du i dina ögon den där stunden då du tittade upp på mig för första gången. Och även om jag sen sakta sett den där första klokheten dimmas i din blick så ska jag göra allt för att du ska ha alla möjligheter att återerövra alla de där förlorade 99 språken.

Med språk menar inte jag att du ska lära dig spanska och ryska och kinesiska (om du nu inte vill), nej jag menar givetvis att du ska få utforska ditt kreativa språk, ditt visuella språk, ditt kroppspråk. När det kommer till mat och språk vilket bör räknas in så vill jag dock att du vänder dig till din pappa. För är det något som din mamma inte kan så är det just det där med matlagning. Men vad du än kommer på så finns jag där vid din sida - det lovar jag.

Jag vill ge dig världen. Jag vill att du ska överglänsa mig i allt vad du göra, Vara klokare, vara snabbare, mer talangfull, mer allt. Jag vill att du ska kunna lyckas i allt du vill ta dig för. Blir det inte så så kommer jag ändå vara där och stötta, ta emot, puscha och trösta. För även om du inte lyckas så är du lika fantastisk ändå.

Från allra första stund i mitt liv har jag blivit älskad. Det är inte alla förunnat men det ska du också känna. Det är det första jag vill ge dig. Kärlek i överflöd och massor med tillit. Tillit är bra, för även om världen idag inte är fullt så tillitsfull och förstående som den borde vara så är det min plikt att lära dig tillit. Jag tror inte att hatande människor själva har fått känna tillit som små.

Det andra jag vill ge dig är trygghet. Du ska veta att jag och din pappa alltid kommer att finnas vid din sida. Alltid - vad som än händer och vad du än blir så finns vi där. Redan på BB sa din pappa att du får bli precis vad du vill och det tänker både han och jag hålla. Det är också något jag har fått med mig sedan modersmjölken, det där att jag är okej oavsett. Visst finns det en tid i tonåren då allt föräldrarna sägs förvandlas till något helt annat i lyssnarens öron. Men det är okej, du får gärna kalla mig idiot och skrika på mig. Räkna bara med att jag inte kommer att ta emot det tigande. Jag kommer bråka, för det är trots allt inte okej att kalla någon en idiot, men jag kommer ändå förstå, att det är så det är att vara tonåring. Det är okej att bråka, skrika och fara ut mot varandra. Men jag lovar dig att vi ska vara så trygga med varandra att vi reder ut det tillsammans i slutänden.

Just nu är du ett väldigt glatt, men väldigt envist barn. Fortsätt med det! Både det där sprudlande glada och envisheten för det är två sidor man faktiskt kommer ganska långt med. Jag önskar själv att jag kunde skratta och vara glad precis som du är för jag lovar dig att man mår mycket bättre av att skratta än att grubbla. Och vad gäller envisheten - låt ingen sätta sig på dig. Du och dina åsikter är viktiga på alla sätt och vis. Stå för vad du tycker, men var samtidigt ödmjuk. Det är inte fel att samtidigt lyssna in vad andra tycker och tänker. De kan också veta nästan lika bra som du och du kan faktiskt lära dig av andra.

Men var också alltid kritiskt till saker du får höra. Bara för att det står på facebook eller någon säger det till dig måste det inte automatiskt vara sant. Finns det något som stör din mamma så är det när människor slänger halvsanningar runt sig som om de vore absoluta fakta. På det sätt blir det många missförstånd och mycket ont kan komma ur det. Så var på din vakt. Lyssna och lär, men var ändå kritisk.

Sluta heller aldrig att försöka. Just nu gör din envishet och i kombination med din nyfikenhet att du vill allt. Du var tidig med att rulla och att sträcka dig efter saker och det bara för att du hade gett dig f*n på att det skulle gå. Snart sitter du också. Dag efter dag låg du på skötbordet och försöker få tag på tvättlapparna. Och tillslut hade du inte bara en tvättlapp i din hand utan hela paketet över dig. Så lycklig du var i den där stunden då du lyckades. Eller när du efter en timmes kämpande med strumpan tillslut hade den i din hand istället för på foten så att du kunde stoppa den i munnen. Så vad du än gör, sluta aldrig att försöka att lära dig nya saker. För belöningen när man lyckas är magisk.

Jag vill ge dig allt, men jag måste också lära mig att backa. Det finns faktiskt andra också som kan lära dig massor, och framför allt måste du få prova själv. Jag har i många år gnällt och tjatat om det här med barnuppfostran och curlande föräldrar. Men nu sen jag fått dig har jag förstått hur lätt det är att verkligen falla i den där curlingfällen. Som förälder vill man så väl - jag vill att du ska klara allt, men om jag hela tiden är där och hjälper dig så fort du stöter på minsta lilla motgång, hur ska du då kunna lära dig allt själv. Många timmar har jag spenderat i sovrummet när du ska sova - för jag har varit rädd att du ska vakna och vara ledsen när jag inte är där. Men jag kan inte stå vid din sida i precis allt. Du måste få växa själv. Och det är den läxa som jag ger mig själv - låta dig prova och låta dig misslyckas. Men däremot kommer jag alltid - alltid att stötta.

Och så kommer vi tillbaka till det där med kärlek, för det är trots allt så otroligt viktigt. Visst är du redan älskad, av mig och pappa, mormor, morfar, moster, faster, farmor, farbror och alla andra vi kan komma på. Men jag vill att du ska lära dig att älska dig själv! Det låter som en klyscha och till viss del kanske det är det, men i så fall den viktigaste klyschan som finns. Och det är heller inte alltid helt lätt. Jag vet av egen erfarenhet. Det där med att älska sig själv är tyvärr väldigt styrt av samhällets ideal, men låt inte dessa begränsa dig. För du duger precis som du är.

Det där med att du finns till är varje dag ett litet mirakel för mig. Att känna tyngden av dig i mina armar när du sover, vilket du för övrigt sällan vill göra, är den bästa känslan i världen. Vi försökte länge, pappa och jag, innan du äntligen kom till. Så du är så efterlängtat så ord räcker inte till. Det vill jag att du ska veta. Trots sömnlösa nätter, värkande rygg och en känsla av att ständigt gå runt och vara nedkräkt, så är du så värd det.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter och ge dig råd och stöd och ösa kärlek över dig. Men jag tänker försöka avsluta det hela nu på något sätt. Det viktigaste är trots allt redan sagt, du är så högt älskad och så efterlängtan så det finns ingen ände på det hela. Och vad som än händer så ska du veta att jag och pappa alltid, alltid finns där för dig. Alltid!
Glöm inte det...

Mamma