Älskar det...

...men nu är det slut. Slut på en gigant till bok, både volym- och innehållsmässigt. Det är en underbar fantasyserie som Paolini har skrivt och sista boken var värd att vänta på. Jag är nu så uppfylld av ord så jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om den.

Slutet har i alla fall kommit för Eragon, Saphira, Nasuada, Roran och alla andra i Alagaësia. Den slutliga striden med den onde kungen Galbatorix med hans drake Shurikan närmar sig. Men hur ska de lyckas besegra en tyrann som haft ett sekel på sig att samla på sig kunskap och makt. Enda hjälpen när det verkar som allra mörkast är att bege sig till Kuthians klippa och öppna själavalvet genom att säga sitt namn precis som varkatten Solembum har sagt...

Precis som de tidigare böckerna så får vi följa några olika berättarröster, Eragons för det mesta men ibland även Nasuadas och Rorans. Brukar ha lite svårt för det men inte i dessa böcker. I och med att författaren skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna så får jag en större känsla för dem. Och min favorit måste jag endå säga är Roran.

Roran är den "vanliga" pojken som fixar allt med bara hjälp av sin brilljanta hjärna och stora taktiskta förmåga. Han lyckas bli en riktig ledare för alla männsikor i den enorma armé som är Varden. Detta trots att han bara är en enkel bonde från en lite by och utan någon form av magisk förmåga. Sen kanske det inte skadar att han är kusin till Ryttaren Eragon men jag tror att han hade lyckats endå.

Arvtagaren slutar precis som jag vill att den ska sluta, även om vägen inte dit är så rak och självklar som man skulle kunna tro. Jag blir ständigt överraskad och kan inte förutse något egentligen. Möjligtvis med det där enda undantagen i själva stridernas strid. Men det gör ingenting för det hade jag endå inte velat ha på något annat sätt. Dessutom gillar jag att boken är slut på riktigt när man har läst ut den. Inte som många andra fantasy-serier där det kommer mera hela tiden. Sen tror jag visst att Paolini kan använda sig av Alagaëis igen för att skapa nya äventyr, men då med en helt annan tvist.

Christopher Paolinis ävnetyr om Eragon och Saphira är en fantasy-serie helt värd att hyllas. Nästa lika bra som Sagan om Ringen och om inte bättre i vissa avseenden.