
Slutet har i alla fall kommit för Eragon, Saphira, Nasuada, Roran och alla andra i Alagaësia. Den slutliga striden med den onde kungen Galbatorix med hans drake Shurikan närmar sig. Men hur ska de lyckas besegra en tyrann som haft ett sekel på sig att samla på sig kunskap och makt. Enda hjälpen när det verkar som allra mörkast är att bege sig till Kuthians klippa och öppna själavalvet genom att säga sitt namn precis som varkatten Solembum har sagt...
Precis som de tidigare böckerna så får vi följa några olika berättarröster, Eragons för det mesta men ibland även Nasuadas och Rorans. Brukar ha lite svårt för det men inte i dessa böcker. I och med att författaren skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna så får jag en större känsla för dem. Och min favorit måste jag endå säga är Roran.
Roran är den "vanliga" pojken som fixar allt med bara hjälp av sin brilljanta hjärna och stora taktiskta förmåga. Han lyckas bli en riktig ledare för alla männsikor i den enorma armé som är Varden. Detta trots att han bara är en enkel bonde från en lite by och utan någon form av magisk förmåga. Sen kanske det inte skadar att han är kusin till Ryttaren Eragon men jag tror att han hade lyckats endå.
Christopher Paolinis ävnetyr om Eragon och Saphira är en fantasy-serie helt värd att hyllas. Nästa lika bra som Sagan om Ringen och om inte bättre i vissa avseenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar