Sidor

2013-12-21

Alla "människor" förtjänar superhjältar

Jag vet inte var jag ska börja eller hur. Det finns liksom inte riktigt ord att förklara vad den här boken gör med mig. Jag har väntat länge på att läsa den, lite av rädsla och lite av förväntan och att inte längre ha läsningen framför sig.
När jag läst En man som heter Ove så blev jag helt och hållet nockad. Den var ingenting vad jag hade förväntat mig. Jag har pratat mig varm om den boken i över ett år nu (lugn jag lär inte sluta). Och visst var Ove fantastisk på alla tänkbara sätt men jag vet inte hur han har lyckats Backman, men Min mormor hälsar och säger förlåt är bättre. Jag trodde på allvar inte att det skulle gå.

Den här boken innehåller allt fantastisk läsning ska innehålla och ibland lite mer. Det första ord som trillar in i min hjärna är faktiskt genial.

Jag älskar karaktärerna, jag älskar Elsa, jag älskar mormor, worsen, Varghjärta, mamma, Britt-Marie och alla de andra. Jag glömmer ingen med möjligtvis Kent som undantag.

Jag älskar språket som är så otroligt talande, smått ironiskt, invecklat men samtidigt så enkelt. Till och med upprepningarna älskar jag för det är en del av historien.

Jag älskar handlingen. Jag älskar hur den berör mig i mitt djupaste. Den som faktiskt inte förstår att bry sig om vad som händer detta underbara annorlunda barn är "faktiskt helt dum i huvudet". Det säger mormor. Det här är mitt i allt det inte fullt så verklighetstrogna en otroligt viktigt berättelse att berätta.

Men mest av allt älskar jag sagorna. Boken visar så väldigt tydligt det är att sagor har läkande kraft, att sagor hjälper oss genom svårigheter och att fantasin är en av de viktigaste grundstenar vi har. Att med hjälp av vårt språk och vårt berättande kan vi rädda många människor.

Boken bör läsas långsamt. Redan efter första kapitlet känner jag att jag förmodligen måste stanna upp och andas. Och det fortsätter i samma takt. Tyvärr kan jag inte hålla mig när jag kommit till halva boken. Jag måste bara fortsätta följa mormors skattjakt. Men jag lovar att nästa gång jag läser den ska jag läsa ett kapitel i taget och stanna upp och tänka efter riktigt noga.

Det är så många saker och meningar jag vill lyfta fram från den här boken och dela med mig av. Men jag kan inte välja. Därför ska jag nu försöka avsluta recensionen.

Det här är en bok för alla. Punkt! Den är så fantastisk som ingen annan bok kan vara. Och utan att överdriva skulle jag nog vilja sätta Fredrik Backman allra högst upp på prispallen över favoritförfattare. Det är helt fantastiskt (har jag sagt det innan kanske). Och den där rädslan jag kände innan jag började läsa boken, rädslan av att kanske bli besviken efter att ha haft så höga förväntningar - den fick vackert krypa ner under en sten.

4 kommentarer:

  1. Vi verkar ha blivit lämnade med samma känsla efter att ha läst den här boken :). Jag trodde inte att jag skulle gilla den mer än Ove men satt helt knockad efter att ha läst ut den, knockad och totalförälskad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går liksom inte att låta bli att förälska sig handlöst i den här berättelsen.

      Radera
  2. Jag har ju denna på läsplattan... kanske borde den få följa med på bussen när jag börjar jobba igen i januari. I stället för den tegelsten som jag förmodligen läser då :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag den borde få göra. Det är den absolut värd.

      Radera