Jag är också mot rasism

Det finns få saker ur verkliga livet som gripit tag i mig på ett så frukansvärt sätt som gången när jag var 15 år och var nere och titta på ett enormt hav av skosulor. Platsen ett koncentrationsläger någon stans i norra Polen. Och anledningen till att just skosulorna istället för gaskammaren eller krematoriet berörde mig så pass mycket vet jag faktiskt inte, men känslan av att någon har gått i dessa skor, och det är skor för alla de som blivit dödade på denna plats den var så pass stor så att den 15 år senare finns kvar i mig.

Under den perioden av mitt liv och ett antal år framåt läste jag sedan otroligt mycket litteratur om ämnet förintelsen och olika former av läger. Det var för mig (är fortfarande) helt obegripligt hur människor kan behandla varandra så fruktansvärt illa. Människor som i grund och botten är så väldigt lika varandra.

Jag skulle kunna skriva så fingrarna blöder om detta ämne. För det är något som berör mig så fruktansvört mycket på alla plan. Jag kan inte förstå att någon människa kan innehålla så mycket hat mot en annan människa bara för att man ser olika ut. Och det värsta jag vet är när vuxnas osunda åsikter lärs vidare till barn. Då vill jag bara gråta. Det får liksom inte förekomma men tyvärr förekommer det. Och jag vill gråta igen.

Alla människors är lika värde är vårt samhälle uppbyggt kring och snälla Sveriges befolkning låt det fortsätta så. Det som idag händer i samhället är inte accepterbart tycker jag. Vi ska föreställa en bildad och civiliserad befolkning - bevisa det då. Låt inte den där skohögen återuppstå som ett monument över vårt dårskap.

Jag skulle kunna peka på massor av litteratur i ämnet rasfientlighet men jag nöjer mig med en musikvideo istället som pekar på ett önskebefinnande som idag 40 år senare fortfarande är så högst aktuellt.

Detta är ett inlägg i #bokbloggaremotrasism