Man måste påminnas lite då och då

Med jämna mellanrum hittar jag tillbaka till dessa romaner och faktaböcker. Böcker om en väldigt mörk tid i den moderna människans historia. Jag pratar givetvis om böcker om förintelsen. Och jag vet inte vad som drar mig till dessa böcker. Och varje gång gråter jag och läser med en bävan i brösten. Jag kan inte förstå hur människor kan vara så fruktansvärt onda mot varnadra och inte förstå att vi alla är lika. Det gör ont. Sen är förintelsen inte det värsta som har hänt i världshistorien, förmodligen långt därifrån. Men det ligger så nära, både geografiskt och i tiden. Och som budskapet är i Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay säger; man får aldrig någonsin glömma.

Sarahs nyckel visar mig in i ett nytt perspektiv i 40-talet mörker. Jag har tidigare hört talas om förtrycket av judar i Tyskland, i Polen, i Ungern och i Italien. Jag har hört hur judarna behandlades i norden. Jag har till och med en liten kunskap om att japanerna i USA sattes i arbetsläger. Men jag hade inte hört talas om Vel´d´Hiv i Frankrike. Givetvis visste jag att tyskarna invaderar Frankrike och av den anledningen måste de franska judarna också ha drabbats. Men jag visste inte fransmännens roll i det hela.

Under natten till den 16:e juli 1942 väcks flickan ur sin sömn av att det är någon som bultar på dörren. Det är den franska polisen som säger till flickans mamma att samla ihop lite saker och genast följa med. Flickans lillebror vill inte följa med utan han gömmer sig i ett skåp och flickan låser dörren och lovar att hon snart ska komma och släppa ut honom. Den natten fraktas flickan med fler andra judar till ett idrottsanläggning (Vel´d´Hiv) där de tvingas vänta på sitt öde i under de mest fruktansvärda förhållanden man kan tänka sig.

Julia Jarmond, en amerikanska i Paris får i uppdrag inför den 60 åriga minnesdagen av Vel´d´Hiv skriva en artikel om vad det var som hände med judarna. Detta är en artikel som på alla sätt kommer att förändra hennes liv för alltid. En artikel och en jakt på en liten flickas historia. En flicka vid namn Sarah.

Världen kanske aldrig mer kommer att bli sig lik

Nu är ljudboken Skorpionerna av Robert Ludlum slut.

Världen står inför en kris. En kris utöver det vanliga. En livsfarlig terrorist hotar att döda USA´s presidenten. Ett hot som makteliten hade kunnat skratta åt om det inte vore den livsfarliga kvinnan Amaya Bajaratt som står bakom hotet. Och det är inte bara den amerikanska presidentens liv som svävar i fara utan det är flera makthavare runt om i världen.
In på fallet kopplas före detta marinofficeraren Tyrell Hawthorne. Han var en gång i tiden den bästa underrättelse officeren i USA´s styrkor men det var innan det som hände i Amsterdam, där hans fru mördades. Nu tvingas han återigen in i lek. Den livsfarliga leken i jakten på Bajaratt.
Men det är inte alltid så lätt som det kanske verkar. Till sin hjälp har Bajaratt Skorpionerna - en organisation som har infiltrerat USA, enda in i de innersta kretsarna, t ex CIA och Pentagon. Vem kan Hawthorne lite på och vem är egentligen fiende.

En av mina absoluta actionfilmer är Bourne Identity-serien. Det är filmer på hög klass med mycket action och spännande vändningar. Filmerna baseras på böcker av Robert Ludlum. Och det var efter att ha sett dessa filmer som mina ögon för Ludlums författarskap öppnades. Även om böckerna om Jason Bourne kanske inte är de bästa jag har läst (filmerna överträffar böckerna i det här fallet, kanske för att jag hade sett filmerna så många gånger innan jag läste böckerna och handlingen sen inte riktigt stämmer överens) så är Ludlum en makt att lita på om du vill läsa en spännande spionroman. Denna boken har jag lyssnat på när jag varit ute och gått och även om den är väldigt lång och har många vändningar så håller den mig fängslad. Slutet var till och med så spännande att jag valde att lägga ner boken jag läser i förmån för ljudboken och det händer inte ofta. Och jag kan verkligen förstå varför Ludlum filmatiserats. För hans böcker är som gjorda för att omvandlas till en actionrulle, om än i något förkortad version.

Fredagskväll!

Maten är nu intagen så nu är det bara slappa som gäller resten av kvällen. Detta har jag tänkt göra med ett glas vin, kanske några ostkex och boken Sarahs nyckel. Började på denna bok i går kväll och den verkar väldigt lovande 50 sidor in. Så nu har jag tänkt försvinna några år bakåt i tiden några timmar framåt.

 

Att leva för alltid...

Jag hade hört en hel del positivt om boken Evermore - de odödliga av Alyson Noël. Den hade liksom dykt upp lite som gubben i lådan lite var stans här i bloggvärlden. Det var väl egentligen ingen bok jag hade tänkt att jag skulle läsa, men sen stod den där på biblioteket och såg vacker ut och så bara råkade den följa med mig hem. Och i mina tankar var det här ytterligare en ungdomsbok med inslag av vampyrer och övernaturlighet. Men jag måste erkänna att jag hade fel. För det är faktiskt inte en vampyrbok, trots att jag tror det både länge och väl.

Boken handlar om Ever som har mist hela sin familj i en trafikolycka där hon själv var nära att mista livet. Från att ha varit en levnadsglad, populär, helt vanlig tonåring blir hon lite av en utstött i sin nya skola, hon väljer att gömma sig bakom solglasögon och luvtröjor. Dessutom har hon blivit synsk och i stort sätt varje dag pratar hon med sin lillasyster som nu är ett spöke. Men allt förrändras den dag då en ny kille börjar i skolan. Hans namn är Damen och han är inte riktigt som alla andra. (Här tänker jag att det här har jag faktiskt läst förut). Vad är det som är så speciellt med Damen och som gör att Ever inte kan hålla sig ifrån honom? Och varifrån får han alla röda tulpaner och hur kan han vara så duktig på allt?

Trots en déja vu känsla i början av boken (ja kanske hela egentligen) så gillar jag boken. Den är välskriven och har flyt framåt. Jag kan känna sympati med karaktärerna, båder Ever, hennes kompisar, Damen och Riley (hennes syster). Och sen blir jag ju totalt överraskad när jag inser vad den egentligen handlar om (eller snarare vad den inte handlar om). Visst är det en paranormal romance och det är precis lagom underhållande. Och till skillnad från många andra likande serier som jag har börjat på kan jag faktiskt tänka mig att läsa del 2 och sen kanske ännu mer.

Som en liten parantes angånde omslaget; är inte Ever väldigt lik Rosalie i Twilight-filmerna.

Fladdermusmannen

Så är Fladdermusmannen av Jo Nesbo till enda. Jag skriver till enda för det har tagit väldigt lång tid att läsa boken och det beror inte på något sätt att boken har varit dålig. Tvärtom, en väldigt bra bok som ger mersmak, men det är ändå skönt att den är slut för jag vill ju läsa så mycket mer.

Detta är debutboken av Nesbo och debut för polisen Harry Hole, eller Holy som det blir när australierna pratar med honom. Harry är nämligen nere i Australien för att hjälpa till / eller följa arbetet när en ung norska har blivit mördad i Sidney. Där möter han Andrew som är aborigin och polisen och de inleder jakten på mördaren tillsammans och utvecklar ett konstigt förhållande till varandra. Andrew är väldigt glad för att berätta gamla myter från aboriginerna, bland annat om Fladdermusmannen (eller döden). Har dessa berättelser en djupare historia kan man inte låta bli att undra?
Harry möter också Birgitta, en svenska som jobbar på samma bar som den mördade norskan och med henne (ett möjligt vittne) inleder han en affär.

Det här är en berättelse om en trasig polis som hamnar mitt i en annan kultur med många spännande personligheter och miljöbeskrivningar. Det är en välskriven historia som leder mig på irrvägar ibland men som håller mig fången (trots att det tog lång tid att läsa ut den) och Nesbo lyckas verkligen väcka min sympati för Harry, trots att jag ibland blir riktigt arg på honom. Det är kanske en kliché med den missanpassade, alkoholiserade, briljanta polisen men i det här fallet fungerar det alldeles utmärkt. Jag gillade boken skarpt, kanske just för att i allt det lite klichéartade blir det lite originellt. Och som sagt ett väldigt bra språk som gör det lättläst och trivsamt.

Efterlängtade sol

Idag känns det verkligen som om det är vår i luften. En morgonpromenad med ljudbok i öronen blev det och sedan satte jag mig i trädgården och läste en stund tillsammans med en kopp te. Det kallas att njuta av livet. Det blev nästan så att jag till och med hade för mycket kläder på mig så varm och skönt var det.

Februaris pott

Då var februari avklarad. Och det började bra. Sen tog det helt enkelt stopp. Det blev för mycket på jobbet och jag fick ett litet virkryck. Och när jag går in för något så gör jag det med 100%, om det så är virkning, läsning, promenader o.s.v. Har också varit ute och gått en hel del på kvällarna denna månaden. Måste nämligen ta tag i det där eviga löftet om att gå ner i vikt. Med promenader har det alltså blivit mindre lästid, men istället får jag ju lyssna på böcker då.

Dessa böcker har jag i alla fall läst:

Flickan under jorden av Elly Griffiths
Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón
Förföljd av det förflutna av Nora Roberts
Roseanna av Sjöwall Wahlöö
Bärnstenskikaren av Philip Pullman
Hungerspelen av Suzanne Collins
Bre Tanners andra liv av Stephenie Meyer

Antal böcker lästa/lyssnade på = 7
6 lästa på svenska, ingen på engelska, 1 ljudbok

Februaris roligaste bok: Ingen som var så där rolig direkt.

Februaris mest spännande bok: Antingen Flickan under jorden eller Hungerspelen. Även om jag hade viss hum om handlingen i båda så var det driv i båda böckerna och spänningen var hög i båda.

Februaris överraskning: Hungerspelen, var nämligen lite orolig över att jag inte skulle gilla den, för alla hade skrivit så mycket positivt om den, men det jorde jag ändå.

Februaris sämsta: Kärlekens arkitekt. Gillade inte språket, det var ingen handling att tala om och karaktärerna kändes oinspirerande.

Februaris bästa: Återigen står det mellan Flickan under jorden och Hungerspelen. Båda är skrivna av författare som jag kommer läsa mer av och att fullfölja serien. Ska jag välja en så får det nog ändå bli Hungerspelen. Den var mest nyskapande och något fullkomligt annorlunda mot vad jag brukar läsa.