Kråkornas fest

Detta är del fyra i en serie och risken för spoilers är överhängande.... 😉

Det är nu någon form av bräcklig fred i Västeros. Den åtta år gamla pojken Tommen sitter på tronen i Kungshamn men egentligen är det hans mamma Cersei som styr. Detta gör hon med ränker och misstänksamhet. Samtidigt fortsätts det att intrigera i landet. Många är det som vill styra och som vill se rätt person på tronen. 

Jag skulle inte vilja säga att Sagan om is och eld är fantasy för nybörjaren. För jäklar vad det är mycket att hålla reda på och minnas. I just den här boken får vi följa (minst) åtta av alla de karaktärer som finns med. Åtta karaktärer som dessutom i boken ges nya namn för att skydda sig och då helt och hållet blir sina nya namn och karaktärer. Dessa i sin tur är sen inblandade och i maskopi med oräkneliga lorder, personer, damer, platser och figurer. Det är minst sagt en handfull att hålla reda på. Jag skulle vilja säga att jag har haft stor nytta av att ha sett tv-serien tidigare, och även om dessa inte följer varandra till punkt och pricka så känner man ändå igen sig så pass väl i handlingen så att det underlättar. Att dessutom ha ett ansikte till namnet gör att i alla fall jag betydligt lättare kan komma ihåg personerna.

Jag har också tyckt att det har underlättat för mig att lyssna på boken. Visst hade det i ett icke småbarnsliv även fungerat att läsa den, men just nu hade det aldrig fungerat. Då hade jag inte fått något sammanhang, vilket jag fått nu.

Men vad tycker och tänker jag nu om boken. Jo jag tycker helt enkelt att det är vansinnigt bra. Visst kan jag i den här boken sakna några av mina favoritkaraktärer, men de får jag i stället läsa om i Drakarnas dans och det är ändå rätt skönt att vara begränsad till Västeros och åtta karaktärer. Jag gillar att det är en så pass politiskt tyngd bok. Detta är fantasy som inte innehåller speciellt mycket magi utan här är det en medeltida värld som spelas upp för ditt inre, där vem som har makten är det absolut viktigaste. Faran som hotar i norr omnämns knappt i den här boken utan det är bara intriger, intriger, intriger. Cersei är intrigmakerskan nummer ett. Hon ser faror bakom varje hörn och är så maktgalen så jag har nog aldrig stött på en så maktgalen person i någon annan bok jag läst. Hon räknas helt klart inte till mina favoriter i boken, men jag tycker ännu sämre om henne i tv-serien. Däremot gillar jag Jamie, hennes tvillingbror. Och framför allt gillar jag att det börjar bli slitningar mellan de två. Jamie är betydligt mycket mer sympatisk, trots att han har ett rykte om sig som en icke trovärdig karaktär. Jag skulle vilja säga att han tvärt om är ärligare än de flesta och gillar honom skarpt. Jag gillar också Brienne, för även om hon är lite tafatt så är hon ändå rakryggad och ärlig. Arya gillar jag också... även om jag kanske inte riktigt gillar den väg hennes äventyr tar.

Oavsett om man gillar karaktärerna eller inte så tycker jag att detta är otroligt välskriven fantasy. Som sagt - absolut inte den mest lättlästa fantasyn för jag har aldrig varit med om en bok där det är så mycket att hålla reda på, men det är så snyggt gjort. Allt hänger ihop - en del är av mindre betydelse för det stora hela, men allt det gör det hela så trovärdigt. För jag kan faktiskt tro på den här världen. När jag läser så befinner jag mig där i Västeros, i Dorn eller Bravos. Och som ni säkert har hört - opålitligare författare får man leta efter, för man vet aldrig vad man får....

Kråkornas fest får 4+/5 i betyg (den är trots allt lite, lite för lång och någon person för mycket är omnämnd).

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Game of Thrones säsong 6

Den här texten innehåller mycket av mina tankar och spekulationer kring senaste säsongen. Har du inte sett kanske du inte bör läsa...

Nu, äntligen, sådär ett halvår efter alla andra har jag äntligen sett klart senaste säsongen av Game of Thrones. Det här ska ju vara första säsongen som inte bygger på bokserien och därför var jag lite extra nyfiken innan jag gav mig på tittandet. Hur skulle de kunna lösa det här nu.
På det stora hela tycker jag att de har löst det alldeles utmärkt. Spänningen och känslan och allt som hör där till finns där fortfarande. Sen tycker jag kanske inte att det händer så mycket i de första sju avsnitten utan det är mest i de sista avsnitten det verkligen händer grejer. Och då händer det verkligen massor av saker. På det stora hela tycker jag att i den här säsongen kan man börja se att sakta men säkert knyts säcken ihop. Man kan nästan ana vilken riktning berättelsen kommer att ha nu. Vi börjar liksom på något sätt närma oss början igen. De stora makthavarna är återigen Lannister, Stark och Targaryen. Förmodligen (när jag får gissa och spekulera) så tror jag att det kommer att återigen stå mellan dessa släkten i kampen om tronen.
En sak som gör att den här säsongen skiljer sig en del från tidigare säsonger är det faktum att i denna handlar det mycket om att väcka liv i älskade karaktärer istället för att ta död på dem. Visst förekommer det död och det är fortfarande gruvligt grymt grisigt på sina ställen, men det är i alla fall "rätt" personer som dör.
Sista avsnittet var som vanligt episkt. Det går inte att låta bli att tappa hakan åtminstone lite grann. Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa säsong som tyvärr inte kommer förrän om nästan ett år. De senaste nätterna har jag till och med drömt om serien, det är ungefär så engagerad jag är i den just nu. Av någon anledning är det Jamie Lannister som figurerat lite extra i drömmarna.
Nu ser jag ser också fram emot att fortsätta läsa bokserien. Jag tror att jag ska börja på fjärde boken men det är lite svårt att komma ihåg mellan varven. Tur man har historien i ganska så färskt minne i alla fall.