Kraften av Siri Pettersen

Det här är en recension på tredje delen i en serie och kan därför innehålla ofrivilliga spoilers.

Hirka och Rime skiljs åt i människornas värld. De beger sig till olika ställen. Rime kommer tillbaka till Ymslanden medan Hirka förflyttas till den värld som de blindfödda/Dreysil kommer ifrån. Hon är där för att träffa sina släktingar och för att försöka stärka Kraften. Det är inte ett helt lätt uppdrag hon ställs inför då det är mycket nytt hon måste lära sig för att få förtroende, för att få veta vad hon ska göra och för att lära sig alla regler som styr den nya värld hon har hamnat i.
Rime däremot möts av ett rike där han en gång var en styrande makt, nu ser han istället att onda män och kvinnor tagit makten och där krig hotar. Vem kan ha få på sin sida och vem kan han övertala om ett krig som ingen vill tro på.

Nu har jag avslutat serien Korpringar av Siri Pettersen och jag måste säga att även om bok ett och två har varit riktigt bra så är det tredje boken som nu helt har tömt mig på känslor. Den är så bra, så bra så jag tror knappt att det finns några ord. Det har varit 500 sidors njutning rätt igenom.
Boken är viktig på många sätt. Det försöker förklara för oss att även om vi inte alla är lika dana så är vi alla viktiga och jag älskar att läsa om hur Hirka tar oss fram till denna slutsats. Hon har definitivt inte ett lätt öde att axla, men hon gör det på sitt sätt, på sina villkor och framför allt med en stor portion sunt förnuft.
Här tar det stopp. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva mer än att det är så bra. Det är ett toppenslut på en i övrigt riktigt bra serie som rätt igenom har lyft tankar om rätt och fel, gott och ont och om religiösa/existentiella funderingar. Så min uppmaning är helt enkelt att ni läser själva, och bildar er en egen uppfattning. Nu har ni ju dessutom turen att alla böckerna redan är ute och ni inte behöver vänta på dem.

3 anledningar till varför Kraften är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Här kan vi rätt igenom snacka om en hjältinna som kan stå på egna ben. Samtidigt så är hon inte rädd för att söka hjälp där den finns. Hon är självständig och lätt att tycka om. Här är det inget snack om att tycka synd om sig själv utan hon är handlingskraftig. Dessutom sätter hon inte sig själv i första rummet utan och ser människor/umpiri/ättlingar för dem de är och allas lika värde.

2. Den här boken är bra uppdelad mellan Hirka och Rime. För även om Hirka är "den viktigaste" karaktären i mina ögon så är även Rime otroligt viktig och då inte bara som Hirkas "följeslagare". Han växer, han vågar ta ansvar och se sina egna brister och fel och framför allt vågar han lära sig något av dem. Det tycker jag väldigt mycket om Rime för. Han är en karaktär utanför sina yttre fördelar vilket jag tycker lite har ändrat från tidigare böcker.

3. Jag gillar hela upplägget med de olika världarna. Det gör det till spännande läsning som jag lär mig något av trots att det är helt fiktivt. Jag får ge mig ut på ett alldeles förträffligt äventyr och de där monstren från de två första böckerna blir till levande varelser med tankar och funderingar och känslor och personligheter. Jättebra och snyggt fixat.

Kraften får 5+/5 i betyg av mig för mer kan jag inte ge. Annars hade jag gjort det.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Röta av Siri Pettersen

Detta är ett inlägg i bloggstafetten kring Röta som B Wahlström har.

Allra först innan jag börjar skriva det här inlägget så bör ni veta att detta är del två i serien Korpringar. Vissa spoilers kan förekomma. Om ni inte har läst Odinsbarn ännu så gör det och återkom sedan till den här recensionen.

Hirka gick in genom korpringarna och förflyttades. Hon försvann från Ymslanden och lämnade Rime kvar att ta hand om en värld i krig och oroligheter efter det att det visat sig att Siaren inte fanns. Rime har tagit sin plats i rådet och gör allt för att motverka det, och dess gamla traditioner.
Hirka stöter på helt andra problem. För det visar sig att det inte var helt problemfritt att komma till människornas värld. Även här känner hon sig utanför. För har man levt i en värld som befinner sig nära naturen är det inte helt lätt att komma till en plats där man äter äpplen som inte ruttnar och mat som är insvept i plast. Hon har i alla fall korpen Kuro med sig men han verkar sjuk. Men hon stöter i alla fall på en människa som verkar tro på hennes berättelser, och det är Stefan.

Som jag har längtat efter den här boken. Ända sedan jag läste Odinsbarn i våras har jag längtat och trängtat efter hur det ska gå för Hirka och Rime. Men var med viss fasa som jag såg fram emot boken. Jag ville ju så väldigt gärna att den skulle vara precis lika bra som den första och jag hade skapat mig själv sådana illusioner av boken så det var helt makalöst. Och sen när Siri Pettersen skulle dyka upp på bokmässan var jag helt enkelt överlycklig.
Höll boken måttet sen undrar ni givetvis. Och här måste jag nog tyvärr säga nej. Tro nu inte att boken var dålig - inte alls för den får fortfarande högsta betyg. Det är bara det där att det är så farligt att måla upp något så helt fantastiskt i sitt huvud och sen når det inte riktigt hela vägen fram. Det är dock inte långt ifrån. Jag älskar historien, jag tycker att det är så klokt det författaren har gjort när hon förflyttar Hirka till vår värld i modern tid. Jag älskar att det hela tiden är otippat och oförutsägbart och att jag inte under en enda sida vet vad jag ska förvänta mig. Okej nu var jag inte helt sanningsenlig för ibland kan jag gissa mig till vad som ska hända, men det är inte alltid det jag vill ska hända som händer. Hon går helt enkelt inte den rakt lätta vägen när hon skriver om denna komplexa fantasyvärld för oss.
Det jag kan känna att jag har lite emot boken är tempot i början av den. Jag fick inte riktigt igång drivet till en början och det drog ner handling lite. Boken är absolut handlingorienterad, men samtidigt är den också väldigt mycket karaktärsorienterad och jag kan tycka att dessa bitar blev lite, lite för mycket ibland.
Vad gäller karaktärerna så fortsätter jag att tycka väldigt mycket om dem. Hirka växer defintivt - från att varit väldigt förvirrad och liten i början av boken så kommer hon på sig själv med att faktiskt ta för sig mer och mer tills hon bestämmer sig för att hon och bara hon kan styra över sitt liv. Go girl! Rime tycker jag också om, men kanske på ett helt annat sätt. Han är så låst i sina tankesätt och det enda han faktiskt kan tänka på är Hirka - inte att han har en hel värld att styra över. Han hamnar i svåra situationer om och om igen och det är inte alltid han handskas med dem på bästa sätt enligt min mening. Förmodligen är det ändå det som gör hans karakatär så väldigt, väldigt bra.
Det kommer också in nya karaktärer som jag hela tiden har väldigt komplexa förhållanden till, men återigen är det detta som gör boken väldigt bra. Den blir mer trovärdig.

Förmodligen hade jag kunnat skriva hur många lovord till den här boken som möjligt och även om den är lite svagare än första boken och det faktum att jag blev lite besviken spelar liksom inte så stor roll i det hela. För det är fortfarande en vansinnigt bra bok.

3 anledningar till varför Röta är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Hur Pettersen lyckas att väva ihop två så vitt skilda världar och skapa en helhet på något sätt. Jag var lite skeptiskt till en början när jag hörde att Hirka skulle förflyttas hit till vår värld, men det fungerar perfekt.

2. Boken väcker hos mig frågor och funderingar till tron och framför allt trons kraft och vad som gör att människor vågar sätta sin tillit till en makt som man egentligen inte vet så mycket om. Hela tiden i boken funderar det kring vad som är gott och ont, rätt och fel och jag älskar det.

3. Små detaljer som egentligen är helt irrelevanta för handlingen tycker jag om. Till exempel finns det bara en ska som är bättre i vår värld än i Ymslanden och det är trosor som är små och sitter fast på rumpan, och inte korvar sig och snurrar runt kroppen när man sover. Jag är så förtjust i sådana där små detaljer för det är dem som på något sätt gör berättelsen verklig och karaktärerna mänskliga.

Röta får 5-/5 i betyg av mig. Minuset är egentligen enbart för att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar som var lite högre.

Första boken i serien heter Odinsbarn och här kan ni läsa min recension av den boken.

Tack B Wahlström för recensionsexemplaret och för att jag fick vara med i stafetten.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Fler inlägg om boken tycker jag absolut att ni ska ta och läsa. Igår bloggade Hellre barfota än boklös om boken och i morgon tycker jag ni ska kolla in hos Old Adult reads Young Adult.

Odinsbarn av Siri Pettersen

Hirka har levt hela sitt liv som svanslös i en värld där alla andra har svans. Hon misstänker också att något annat är fel med henne eftersom hon inte klarar av att famna, dra upp magin ur jorden. Nu närmar sig Riten då alla barn introduceras för rådet så de kan ta reda på deras magiska förmåga, eller hur starka famnare de är. För Hirka är detta en omöjlighet. Då kanske de får reda på att hon är något annat än hon verkar vara. 
Hon försöker ta hjälp av sin barndomsvän Rime men det är inte helt lätt i och med att hans familj tillhör rådet, och har suttit i det sedan De blinda attackerade världen.

Det är svårt att förklara en väl uppbyggd och komplex fantasyvärld och historia i några få meningar så att ni ska förstå hur bra det här är. Man vill ju inte spoila liksom!!! Ni får helt enkelt tro på mitt ord eller läsa boken. Det är sk*t-bra på ren svenska!
Den här boken innehåller det mesta en bra fantasy ska ha. Den har ett väl uttänkt system för hur magin fungerar, den har en värld med tydliga ramar och regler, så den känns på riktigt utan att vara det. Karaktärerna är komplexa men väldigt lätta att tycka om - förutom dem som man inte alls har någon sympati för och det måste ju finnas en skurk med för att det ska bli en fantasyhistoria. Sen älskar jag inslagen av nordisk mytologi. Eller egentligen är det fel att säga inslag av mytologi, snarare känns det som om välden vi befinner oss i är en parallell värld till Midgård och vissa få element är definitivt de samma.
Hela berättelsen känns på något sätt omvänd. I en "normal" bok så förekommer det givetvis varelser med svansar, vår hjälte kan oftast utforma någon form av magi - även om det är långt ifrån alla som har fått den förmågan. Här är det tvärt om. Hirka är den enda som är utan. Hon blir speciell för att hon inte har något av dessa fenomen. Istället så fördöms hon för att hon är annorlunda och inte innehar kraften.
Måste dock erkänna att till en början av läsningen var jag smått förvirrad och det bör ni ställa er in lite på. Från sida ett (ungefär) så matas man av nya ord som jag till en början har svårt att förstå innebörden av. När författaren tar mig för given och tror på min intelligens och slänger in mig i berättelsen utan att känna ett behov av att förklara allt för mig innan så är det bra. Att jag blir förvirrad och inte begriper vad famna är till en början är ju liksom bara mitt eget fel. Jag gillar att det är så även om jag blir förvirrad. Men så fort man har kommit in några kapitel i boken så kommer det liksom av sig själv. Då har jag vant mig vid namn, platser och förmågor och läsningen flyter på betydligt bättre.

3 anledningar till varför Odinsbarn är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Rime är en sådan där karaktär som lite vågar gå sin egen väg. Han vill tro på något stort och gott och det gör honom till en karaktär som jag känner förtroende för och som är sympatisk. Sen att han beskrivs som en kärleksfull och ganska så snygg ung man försämrar ju inte riktigt mina bilder av honom. Jag vill veta mer om Rime.

2. Jag har alltid fascinerats av korpar och i den här boken får jag definitivt mitt lystmäte stillat. Korpen är en fågel som är väldigt förknippad till mytologi och folktro och jag tycker om det sätt som korparna gestaltas i boken. Korpen Kuro är jag lite extra intresserad av och tror absolut att han kommer spela en större roll i fortsättningen av historien.

3. Relationen mellan Hirka och Rime. Detta hade kunnat bli till halva berättelsen men författare väljer att hålla det hela på en lagom nivå och det är så skönt. Jag slipper tonårsförälskelserna och istället får jag något djupare och viktigare. Jag tycker det är fint.

Odinsbarn får 5/5 i betyg av mig och jag kan knappt vänta tills del 2 släpps.

Tack B Wahlström för recensionsexemplaret.

Boken kan ni köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.