Det är inte bara Jönssonligan som har roat mig. Vi tittade också mycket på de filmer av Hasse och Tage där Gösta Ekman figurerar i olika roller. Jag minns Mannen som slutade röka, Äppelkriget, Picassos äventyr, Släpp fångarne loss - det är vår och mycket, mycket mer.
Med detta i ryggsäcken var det nästan en självklarhet för mig att läsa Gösta Ekman Farbrorn som inte vill va´stor av Klas Gustafson. Detta trots att jag egentligen inte är ett fan av biografier. Men jag ångrar mig verkligen inte.
I början hade jag lite svårt att komma in i läsningen och jag kände att författaren hoppade lite grann. Men efter att bara ha landat så blev det ett väldigt flyt i läsningen. Jag läser och blir nostalgisk. Minns en glad barndom med många skratt. Jag drabbas av en akut filmlängtan, efter att sitta och se alla dessa gamla klassiker som jag nämnde tidigare. Dessutom kan man inte bli annat än imponerad av den digna meritlistan Ekman har.
Inte bara facisneras jag av allt han gjort som jag faktiskt redan visste om - jag får också veta mängder med nya saker, t ex att han har gjort barnprogram. Mumlan med Lena Söderbom var något jag var tvungen att genast leta reda på på tuben. Och visst skrattar jag även om de pedagogiska ideérna är något förlegade. Dessutom läser jag om ett program han gjorde med Per Ragnar som hette Experimentlek. Detta hade jag väldigt gärna velat se men inte lyckats hitta något klipp på. Experimentlek är det jag och min kollega bygger nästan hela vår pedagogik/didaktik på när vi jobbar.
Utöver allt detta verkar Gösta Ekman vara en facinerande personlighet, med mycket tankar, funderingar och en otrolig fantasi. En av hans tankar som jag reagerade/gillade lite extra handlar om mitt eget yrke. Jag kan liksom inte låta bli att involverad det när jag läser eftersom det är en så stor del av den jag är.
Detta sa han på 60-talet och jag tycker att det är lika aktuellt idag. Likadant är det med hans oförglömliga karaktärer som än idag lockar barn och ungdomar till skratt, mitt i ett samhälle där nya filmer släpps på löpande band och allt går väldigt fort. Det är inte fallet med varken Sickan eller Papphammar.Det ansågs ju inte fint för en generation sedan att ha barnen på daghem. Men jag kan inte tänka mig något finare, varken social eller ideellt eller någonting, än att ha sina barn på daghem där de får umgås med jämnåriga från olika familjer och där de får träffa en massa trevliga flickor, damer, kvinnor, tanter och andra som tar hand om dem. Det är underligt förresten. det är ju fel att här inte är några killar och grabbar anställda. Det är typiskt att det bara är kvinnor som håller på med det där. Det vore ju bättre om det var bägge könen, så ungarna begrep att det hr inte är ett göromål för kvinnor utan ett göromål för människor.
Jag älskade boken och kan varmt rekommendera den till alla som sett och skrattat till Jönssonligan och allt det andra eller bara är väldigt intresserad av ett stycket svensk kultur- och filmhistoria.
Tack Leopard förlag för recex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar