The Sleeper and the Spindle av Neil Gaiman & Chris Riddell

Det här är berättelsen om de två kungarikerna som delas av en stor bergskedja som ingen kan ta sig över. Det är berättelsen om hur det ena kungariket snabbt håller på att försänkas i djup sömn och hur drottningen i det andra landet ger sig in i riket för att rädda det. Det är nämligen så att drottningen själv en gång har varit utsatt för den djupa magiska sömnen och därför borde vara immun. Tillsammans med tre dvärgar korsar hon bergskedjan, fast under den, och ger sig ut på sitt uppdrag. Men vem är det egentligen som behöver räddas?

Jag och Neil Gaiman är kanske inte de bästa vänner. Jag har läst The Ocean at the end of the Lane och Coraline och kanske inte varit överförtjust i någon av dem. Men när det helt plötsligt hamnar om en illustrerad bok som är en retelling av både Snövit och Törnrosa så blir det helt plötsligt rätt. För jag tycker mycket om den här boken. Jag älskar historien och framför allt älskar jag bilderna och så älskar jag givetvis slutet, vilket är ganska så otippat. Det här är också en studie i kvinnor kan, hur lite betydelse kungar och prinsar har. Det är bara dvärgarna av manligt kön som har en viss betydelse för historien och det är väldigt uppfriskande.

3 anledningar till varför The Sleeper and the Spindle är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Helt enkelt för att det kan vara en av de vackraste böckerna jag äger i alla fall. Allt är vackert med den, från skyddsomslaget till själva omslaget, till illustrationerna till berättelsen. Det är så fint.

2. Det är en ny fräsch variant av annars väldigt trevliga sagor.

3. Jag måste helt enkelt berömma Gaimans berättarkonst. Även om jag inte varit stormförtjust i övriga berättelser så kan han det här med att skriva. Här har jag aldrig hittat något fel.

The Sleeper and the Spindle får 4+/5 i betyg av mig.

Vill också läsa Hansel & Gretel av Gaiman. Kan bli hur bra som helst.

Omarbetade sagor

Neil Gaiman är ju ofta ett ganska nämnd författare. Jag har definitivt provat på honom i form av The Ocean at the end of the Lane och Coraline. Den första tyckte jag så där om och den andra var väl lite bättre men det var absolut inte så att jag jublade. Trots detta är jag fortsatt nyfiken. Framför allt är jag sugen på dessa båda. För som ni vet så älskar jag ju sagor och att våga sig på en omarbetning av dem gör definitivt att jag bara måste läsa. Är det någon som har läst och kan uttala sig om det är värda att lägga pengar på. Förmodligen lär jag göra det i vilket fall som helt men kunde ju vara kul att veta.

The ocean at the End of the Lane

Jag har hört så väldigt mycket gott om Neil Gaiman på olika bloggar så jag tänkte att det kanske inte vore så fel att prova på något av allt han har skrivit. Därför råkade det sig så att The Ocean at the End of the Lane hamnade i min ägo.
Jag visste inte alls vad jag väntade mig när jag började läsa den och ärligt talat kan jag egentligen inte ännu sig vad jag verkligen tycker och tänker trots att det gått ett par dagar sedan jag läste den. Ska för enkelhetens skull bara kopiera baksidestexten för jag kan inte beskriva vad den handlar om.

THE OCEAN AT THE END OF THE LANE is a fable that reshapes modern fantasy: moving, terrifying and elegiac - as pure as a dream, as delicate as a butterfly's wing, as dangerous as a knife in the dark, from storytelling genius Neil Gaiman. It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and committed suicide in it, stirring up ancient powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond the world are on the loose, and it will take everything our narrator has just to stay alive: there is primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it. His only defense is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is ocean. The oldest can remember the Big Bang.

Det jag kan skriva om boken medans jag ännu smälter den är att den otroligt välskriven. Den har ett väldigt berättande språk som definitivt lurar med mig som läsare på de hemska äventyr (kanske fel ord) som väntar. Boken väcker definitivt känslor i kroppen precis som en bra bok ska göra - ändå är det lite utanför min trygghetsvärld. Den innehåller definitivt någon form av krypande skräck som definitivt inte är min kopp te, men trots detta är jag fascinerad. Fascination är nog faktiskt ett ganska bra ord för att beskriva vad jag tycker om boken.
Boken är kort och det är nog tur det för jag vet inte om jag hade klarat av så värst mycket mer. Men jag är definitivt sugen på att prova något mer av Neil Gaiman. För det är något med språket som gör att jag är villig att ge honom en chans till trots en väldigt kluven läsupplevelse.