Två snabba

Äntligen en dag när jag kunde sluta lite tidigt. Och vad man hinner med mycket. Två böcker har jag hunnit med att läsa/lyssna färdigt. Och inte vilka böcker som helst. Kung Caspian och skeppet Gryningen av C.S. Lewis, en riktigt klassiker och den andra är Rör mig inte av Tahereh Mafi.

Kung Caspian och skeppet Gryningen:
Femte boken om landet Narnia, landet där magi finns och där det stora lejonet Aslan härskar. I den här boken återvänder Lucy och Edmund till Narnia och kastas in i ett äventyr tillsammans med Caspian som nu är kung. Med sig på resan har de sin odrägliga kusin Eustance. Tillsamman är de ute på havet för att finna 7 riddare, vänner till Caspians far, och för att ta sig till landet i öster - Aslans rike för att se vad man där kan finna.
Det är inte så konstigt att böckerna om Narnia som skrevs för 60 år sedan fortfarande håller och görs nya filmer på. Det är en fantasivärld som lockar både gamla och unga och är verkligen berättat på ett så levande sätt så du känner dig närvarande. Av någon anledning så läste jag aldrig de här böckerna när jag var liten, men älskade filmen om Häxan och lejonet. Detta tar jag igen nu och jag kommer definitivt att läsa dem för framtida barn.




Rör mig inte:
Redan första gången jag läste om den här boken ville jag läsa den. Den bara skrek mitt namn trots att jag inte brukar läsa jättemånga böcker ur den här kategorin. Men tillslut så kom den äntligen i min hand och jag kunde inte låta bli att läsa den med en gång, trots alla olästa böcker i högar i olika delar av huset. Och jag fastanade. Big Time. Det tog inte många sidor förrän jag var fast i handlingen om Juliette, som sitter inspärrad på ett psykhus, under hemska förhållanden, och Adam som blir inlåst med henne. (Tänker inte gå in jättemycket på handlingen eftersom ni säkert redan har läst det mesta om den här boken).
Språket är lätt och har flyt och driv hela tiden. Där finns lite udda, sköna formuleringar och den är inte skriven på "korrekt" skrivspråk men för en gångs skulle gör det mig inte något. Jag älskar det.
När jag läser så brukar jag längta efter slutet för att dels få veta hur det ska gå, dels för att sen kunna plocka upp nästa bok. Men den här boken la jag till och med ifrån mig i går kväll med ynka 80 sidor kvar - bara för att jag helt enkelt inte ville att den skulle ta slut. Och det är ett extremt bra betyg för att komma från mig. En mysig kärlekshistoria med ett slut som lockar till mer....

Tack B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Farbrorn som inte vill va´stor

När jag var yngre så fanns det ingenting som fick mig att skratta så mycket som filmer. Jag älskade komedier av alla möjliga sorter och kunde se dem om och om igen. En karaktär som garanterat fick mig att skratta, och många med mig, var Charles Ingvar Jönsson alias Sickan i Jönssonligan. I min familj har Jönssonliganfilmerna gått varma och min lillasyster hade till och med (lyssna noga) en grytvante som hon döpte till "lilla Nisse" efter Vanhedens skor som Sickan i ett av sin tillstånd förvandlar till en katt.

Det är inte bara Jönssonligan som har roat mig. Vi tittade också mycket på de filmer av Hasse och Tage där Gösta Ekman figurerar i olika roller. Jag minns Mannen som slutade röka, Äppelkriget, Picassos äventyr, Släpp fångarne loss - det är vår och mycket, mycket mer.

Med detta i ryggsäcken var det nästan en självklarhet för mig att läsa Gösta Ekman Farbrorn som inte vill va´stor av Klas Gustafson. Detta trots att jag egentligen inte är ett fan av biografier. Men jag ångrar mig verkligen inte.

I början hade jag lite svårt att komma in i läsningen och jag kände att författaren hoppade lite grann. Men efter att bara ha landat så blev det ett väldigt flyt i läsningen. Jag läser och blir nostalgisk. Minns en glad barndom med många skratt. Jag drabbas av en akut filmlängtan, efter att sitta och se alla dessa gamla klassiker som jag nämnde tidigare. Dessutom kan man inte bli annat än imponerad av den digna meritlistan Ekman har.

Inte bara facisneras jag av allt han gjort som jag faktiskt redan visste om - jag får också veta mängder med nya saker, t ex att han har gjort barnprogram. Mumlan med Lena Söderbom var något jag var tvungen att genast leta reda på på tuben. Och visst skrattar jag även om de pedagogiska ideérna är något förlegade. Dessutom läser jag om ett program han gjorde med Per Ragnar som hette Experimentlek. Detta hade jag väldigt gärna velat se men inte lyckats hitta något klipp på. Experimentlek är det jag och min kollega bygger nästan hela vår pedagogik/didaktik på när vi jobbar.

Utöver allt detta verkar Gösta Ekman vara en facinerande personlighet, med mycket tankar, funderingar och en otrolig fantasi. En av hans tankar som jag reagerade/gillade lite extra handlar om mitt eget yrke. Jag kan liksom inte låta bli att involverad det när jag läser eftersom det är en så stor del av den jag är.

Det ansågs ju inte fint för en generation sedan att ha barnen på daghem. Men jag kan inte tänka mig något finare, varken social eller ideellt eller någonting, än att ha sina barn på daghem där de får umgås med jämnåriga från olika familjer och där de får träffa en massa trevliga flickor, damer, kvinnor, tanter och andra som tar hand om dem. Det är underligt förresten. det är ju fel att här inte är några killar och grabbar anställda. Det är typiskt att det bara är kvinnor som håller på med det där. Det vore ju bättre om det var bägge könen, så ungarna begrep att det hr inte är ett göromål för kvinnor utan ett göromål för människor.

Detta sa han på 60-talet och jag tycker att det är lika aktuellt idag. Likadant är det med hans oförglömliga karaktärer som än idag lockar barn och ungdomar till skratt, mitt i ett samhälle där nya filmer släpps på löpande band och allt går väldigt fort. Det är inte fallet med varken Sickan eller Papphammar.

Jag älskade boken och kan varmt rekommendera den till alla som sett och skrattat till Jönssonligan och allt det andra eller bara är väldigt intresserad av ett stycket svensk kultur- och filmhistoria.

Tack Leopard förlag för recex.

Sparrisfestival

Den där söndagen som var någorlunda planerad för min del med Loppis, Gösta och dammsugning kan vi slänga i väggen. Nej i stället blev det något så spännande som Sparrisfestival i småsamhällerna längs kustenvägen här hemma. Underbart väder, en massa trevliga stopp och lite god mat. Bäst av allt var nog ändå Rosengården vi hamnade på. Måste dit i sommar igen när rosorna faktiskt blommar, och då ska jag ha stora plånboken med mig.
Nu när kvällen är här ska jag äntligen så sätta mig och läsa.

Söndagsnöjen

Sista dagen på denna underbara långledighet att så kommit. Och den ska verkligen inte slösas bort. Gösta, alias Sickan, alias Papphammar ska förmodligen få dela min bekantskap under dagen. Sen ska jag dammsuga färdigt. Men först ska jag försöka ta mig iväg på loppis, sommarens och vårens underbaraste nöje.

Attackerad av en pyssling

Hon gör det ingen - Janet Evanovich. Hon får mig att skratta högt rätt ut trots att jag trodde att jag hade hört alla tokigheter hon kunde komma på. Men nej då, det finns mer att ta av vad det verkar.
Den här gången var det Plum Lucky - en av novellerna mellan böckerna - som fick mig att skratta.

En karaktär som inte är med i "sifferserien" är Disel. Han är ytterligare en snygg kille som dyker upp i Stephanie Plums liv och närhan gör det så bjuds det alltid på tokigheter. Han dyker upp när man minst anar det och ingen vet riktigt hur det går till. Den här gången dyker han upp i samma veva som Stephanies mormor är försvunnen. Ena dagen syns mormor Mazur släpandes på en stor resväska när hon attackeras av en kille som ser väldigt mycket ut som en pyssling (på Sankt Patriks day)- nästa dag är hon försvunnen. Spåren leder till Atlantic City. I släptåg med sig dit har Stephanie Disel, Lula och Connie. Därifrån kan det bara bli värre...

Finns inget mer att säga än; jag gillar...

I brevlådan

Lyckan var är gjord. Idag när jag kom ut i för att hämta posten låg där inte bara ett utan två underbara paket. Båda paketen innehöll givetvis böcker.

Det första innhöll Gösta Ekman. Farbron som inte vill va´ stor av Klas Gustafson. Mitt första rec ex som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Tack Leopard förlag.

Den andra var en bok av Robin Pilcher som heter Stjärnfall. Vet ingenting om varken författaren eller boken men när jag var sjuk sist ringde det från Fenix bokklubb och erbjöd mig denna helt gratis. Då tackar i alla fall inte jag nej. Tackar, tackar...

Med andra ord så ökade att läsa listan lite, men vad gör det när man har så angenäma problem.

Hell's Corner

Baldacci är en författare jag har gillar länge och jag skulle nog till och med vilja klassa honom som en av mina favoriter. Han skriver spännande och underhållande, både om det är karaktärer som man följer i flera böcker eller om det är fristående böcker.
Senaste lästa/lyssnade på var Hell's Corner och detta är ytterligare en bok om Kamelklubbben. Och som vanligt blir jag inte besviken, även om jag inte blir djupt påverkad.

Oliver Stone, före detta John Carr, en av Amerikas föredetta lönnmördare (den bästa) står nu på någorlunda god fot med sitt land igen. Till och med så pass att han kallas in av presidenten för att få ett uppdrag som går ut på att ta reda på hur den ryska drogkartellen fungerar. Men kvällen innan Oliver ska skeppas iväg för sitt uppdrag så hamnar han mitt inne i en skottlossning och en explosion i Lafayett park, Vita husets granne. Ryssland är bara att glömma, nu finns det viktigare saker att ta sig för och Oliver Stone hamnar givetvi mitt inne i utredningen - en svår sådan.

Nä, som sagt, jag blir inte besviken på den här boken. Den är underhållande och alldeles tillräckligt svår att lista ut. Där finns gott om dramatiska tvistar och mord åt höger och vänter. Jag kan inte lista ut vem som står bakom bombningen, inte någon gång är jag ens i närheten. Och det är vad jag förväntar mig av en bra deckare/spionroman. Där finns gott om karaktärer som jag jag gillar utan att jag för den sakens skulle blir för intim med någon.

Ljudboken var på engelska och det går förvånatsvärt bra att lyssna på engelska texter. Det enda som stör mig lite med amerikanska ljudinspelningar är alla ljudeffekter. Där är musik när det är som mest spännande (ingen spännande sådan), du hör pistolskott och explosioner, och när det är en kvinna som pratar i boken så är det även en kvinnlig uppläsare (detta vande jag mig efter en stund). Jag har tillräcklig inlevelseförmåga för att klara mig utan alla dessa finnesser. Det är snarare så att det förvillar och förvirrar mig som lyssnare. Ska helt plötsligt lyssna på två saker samtidigt. NEJ TACK!

Avslutningsvis så lär det här inte vara en bok som vinner stora priser, men som underhållning är den helt perfekt.