Alice i underlandet

Igår kväll läste jag ut Alice i underlandet av Lewis Carroll. Det är en bok som har legat på nattygbordet och blivit läst ut lite då och då. Men i går kände jag att det var dags att läsa ut den eftersom den snart (läs på torsdag) ska vara inlämnad på biblioteket.

Eftersom jag är samlare av Disneyfilmer (klassikerna) så har jag givetvis Disneys version i filmhyllan. Däremot är det inte en jättefavorit. Mina tankar var att boken faktiskt borde vara bättre och jag ville gärna ge den en chans. När jag sedan hittade ett alldeles underbart exemplar på biblioteket så tänkte jag göra slag i saken. Och visst är bilderna alldeles underbara. Men handlingen. Nja... Språket är rent ut dåligt, måste bero på en dålig översättning. Därför stör jag mig hela tiden. Sen får jag aldrig igång något flyt i läsningen, vilket gör att den blir liggandes utan att locka mig det minsta. Det är synd, för allt detta tokiga som Alice råkar ut för när hon trillar ner i kaninhålet borde kunna locka mig. Det är precis sådan fantasiprat som jag kan hitta på när jag pratar med barnen på jobbet. För det finns mycket skit i mitt huvud.
Filmen är nog bättre, men nu har jag i alla fall gett den en chans. Och bilderna var absolut roliga att titta på.

Så trött

Är nu äntligen hemma efter en väldigt lång helg. Redan i fredags kväll gav vi oss i väg (jag och sambon och en massa andra människor) på Polenkryssning. Åker man med ett gäng mer eller mindre vilda killar i 25 års åldern så kan jag lugn konstatera att det inte går lugnt till. Mådde som jag förtjänade i går morse med andra ord. Därför var det väldigt skönt att sitta i en solstol på akter däck med en Harlan Coben bok i näven. Och när det blev för jobbigt att hålla upp boken så hade jag en Lee Child bok att plugga in i öronen och halvsova till.
När vi så äntligen kom hem i går kväll somnade jag som en stock och sov 12 timmar. Det var tur det för idag har jag kört 40 mil fram och tillbaka till MAlmö för att gå på 11-års kalas. Så kvällen ska definitivt spenderas i min läsfotölj som inte rör sig utan får mig att vara stilla i någon timme innan det är dax för sängen.

Odjurens stad

Igår läste jag ut Odjurens stad av Isabel Allende. Boken är en ungdomsbok som jag blockade upp mest på grund av författaren. Hade bestämt mig för att jag skulle läsa något av Allende till min geografiutmaning men samtidigt kändes det inte riktigt som min typ av författare. Men efter allt positivt jag läst och hört om henne så kunde det bli en bra sydamerikans författare. Och så råkade jag snubbla över denna bok när jag gick och botaniserade i ungdomsbokhyllan. Det är en äventyrsroman som passar inte allt för gamla tonåringar.

Boken handlar om Alexander Cold som tvingas bo hos sin farmor, eftersom hans mamma är svårt sjuk. Farmor är inte som alla andra farmödrar som löser korsord och bakar bullar. Nej, hon är journalist och skriver för National Geographic och är ute och reser runt om i världen på alla möjliga farliga platser. Nu ska hon ge sig ut i Amazonas regnskog för att försöka hitta Odjuren. Och Alexander måste givetvis följa med. På resan träffar han Nadja och de får tillsamman uppleva ett äventyr djupt inne i regnskogen med en massa indianer.

Hade jag varit 15 år yngre (oj vad gammal jag måste vara) så hade jag förmodligen älskat den här boken. Som läget är nu så tycker jag att den är helt ok. Lite lagom underhållning som kan låta mig upptäcka platser som jag aldrig varit på tidigare. Men så mycket mer är det inte. Språket är inte jättetilltalande, nästan lite för barnsligt och upprepande. Och karaktärerna är inte lajbans heller. Alexander känns lite för gnällig och omogen och nästan lite platt. Jag lär inte läsa del två om Alexander, det sparar jag till barnen.

Föreläsning

Eftermiddagen har spenderats i en föreläsningssal. Ämnet som stod på tapeten var barns talutveckling. Det var en väldigt givande eftermiddag/kväll som väckte många tankar. Men det absolut viktigaste hon förmedalade (enligt min mening) var; LÄS HÖGT FÖR BARNEN. Ingen nyhet jag vet, men hon berättade att det finns mycket forskning att barn som har fått läst för sig redan i magen och sen i vaggan har mycket lättare att själva bli läsande/skrivande personer med ett stort ordförråd. De lär sig urskilja ljud, intonation, artikulation och grammatik med mera. Och sen tryckte hon också på att det faktiskt aldrig är för sent att läsa högt för någon. Läs för barnen/eleverna som kommer upp i tonåren (högstadiet). Det finns abosult ingenting som hindrar.

Kackerlackorna

Det har varit en riktig läsdag idag. Har inte bara läst ut Fallet med de försvunna böckerna utan också lyssnat klart på Kackerlackorna av Jo Nesbö. Dessutom lär jag påbörja ytterligare en bok under kvällen.

Kackerlackorna är ytterligare en bok av Nesbö som håller hög klass. I den här boken får Harry Hole åka till Thailand där den norska ambassadören blivit mördad och Harry får nu slåss mot trafiken, värmen, att inte dricka alkohol och dessutom någon inom de norska kretsarna i Thailand som springer runt och mördar folk.

Den är välskriven och är spännande rätt igenom, med en hel del olika tvister och förvecklingar. Precis som i vilken deckare som helst. Det är kanske inte den absolut bästa deckare jag har läst/lyssnat på, men det håller en hög standard.

Ett fall för mig

Israel Armstorng är bibliotikarie, och en bra sådan om han får säga det själv. Men om sanningen sak fram så har han aldrig jobbat på ett bibliotek. Men nu får han chansen. Han beger sig från hippa London till ödemarken på Nordirland, närmare bestämt Tumdrum. Och vad möts han av. Jo en lapp som säger att biblioteket är stängt. Istället bokstavligen tvingas han att jobba på bokbussen, en gammal, rostig fallfärdig bokbuss utan bokhyllor, och framför allt utan böcker. För någon har nämligen snott alla böcker. Israel, som lever i böckernas värld, tvingas förvandla sig till Hercule Poirot för att försöka hitta böckerna, men något mindre lyckat resultat. I alla fall i början.

Har precis läst ut Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom och det är helgalet, vilt och helt sanslöst. Språket är absolut underbart. Det går fort, är ironiskt och ordvrängeri på hög nivå. Jag älskar det. Jag brukar inte titta efter citat i böcker men här kan man liksom inte låta bli. Det rusar ut ord mot mig när jag läser. Till exempel:

"Israels problem var att han  läste alldeles för många böcker. Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en var sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. /.../ Hans förväntningar var skyhöga och hans verklighetsförankring minimal."

Eller:

"Men att hitta de många saknade böckerna var en uppgift och en utmaning som den nu permanent tilltufsade Israel Armstrong tog sig an med sitt karaktäristiska goda humör och tappra tålamod.
- Åh, herregud. Din jävel. Din jävla, förbannade jävel. Din satans..."

Själva handlingen är lite lagom. Den är inte direkt spännande men det gör absolut ingenting, jag har fullt upp att följa med i Israels funderingar och helgalna upptåg. Det är en fullpott om man behöver lite lätt underhållning av det mer helgalna humoristiska slaget. Och jag kommer definitivt läsa Mr Dixon försvinner som är del två om Israel Armstong när den kommer ut.

Gammal goding

5 kronor kostade den på pingstkyrkans loppis, Mark Twains Tom Sawerys äventyr. Efter som 5 kronor inte är någon ting, inte ens i den skralaste kassa så fick den följa med hem. För det är något speciellt med dessa gamla böcker som väcker en nyfikenhet hos mig. Vad lyckas en författare för så många år sedan förmedla som gör att det är gångbart än i dag?

När det gällde Tom Sawery så är det en känsla av barndom, av friheten som är själva barndomens kärna och som så många barn tyvärr inte får känna. Då kan det väl vara alldeles utmärkt att få läsa om den frispråkige, busige men innerst inne väldigt snälla Tom. Tom som lyckas smita ifrån arbetet genom att lura kompisarna att måla plank. Eller Tom som leker Robin Hodd i skogen, och vill väldigt gärna styra och ställa i leken. Eller kanske Tom som leker krig med bästa kompisen Joe som slutar med ett riktigt slagsmål för man inte riktigt är sams. Tom som dessutom ställer upp för flickor som hamnar i svårigheter eller gör det rätta i pressade situationer. Det är befriande att läsa om. Och jag kan tänkta mig att det är många pojkar sedan boken kom ut 1876 som ville vara som Tom. Många flickor med för den delen (jag behöver bara tänka på mig själv).

Tom Sawerys äventyr är absolut en barnbok som står sig, 130 år efter sin tid, och jag är glad att jag slösade 5-kronan på den vackra boken (som dessutom har en del sköna illustrationer).

Man måste påminnas lite då och då

Med jämna mellanrum hittar jag tillbaka till dessa romaner och faktaböcker. Böcker om en väldigt mörk tid i den moderna människans historia. Jag pratar givetvis om böcker om förintelsen. Och jag vet inte vad som drar mig till dessa böcker. Och varje gång gråter jag och läser med en bävan i brösten. Jag kan inte förstå hur människor kan vara så fruktansvärt onda mot varnadra och inte förstå att vi alla är lika. Det gör ont. Sen är förintelsen inte det värsta som har hänt i världshistorien, förmodligen långt därifrån. Men det ligger så nära, både geografiskt och i tiden. Och som budskapet är i Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay säger; man får aldrig någonsin glömma.

Sarahs nyckel visar mig in i ett nytt perspektiv i 40-talet mörker. Jag har tidigare hört talas om förtrycket av judar i Tyskland, i Polen, i Ungern och i Italien. Jag har hört hur judarna behandlades i norden. Jag har till och med en liten kunskap om att japanerna i USA sattes i arbetsläger. Men jag hade inte hört talas om Vel´d´Hiv i Frankrike. Givetvis visste jag att tyskarna invaderar Frankrike och av den anledningen måste de franska judarna också ha drabbats. Men jag visste inte fransmännens roll i det hela.

Under natten till den 16:e juli 1942 väcks flickan ur sin sömn av att det är någon som bultar på dörren. Det är den franska polisen som säger till flickans mamma att samla ihop lite saker och genast följa med. Flickans lillebror vill inte följa med utan han gömmer sig i ett skåp och flickan låser dörren och lovar att hon snart ska komma och släppa ut honom. Den natten fraktas flickan med fler andra judar till ett idrottsanläggning (Vel´d´Hiv) där de tvingas vänta på sitt öde i under de mest fruktansvärda förhållanden man kan tänka sig.

Julia Jarmond, en amerikanska i Paris får i uppdrag inför den 60 åriga minnesdagen av Vel´d´Hiv skriva en artikel om vad det var som hände med judarna. Detta är en artikel som på alla sätt kommer att förändra hennes liv för alltid. En artikel och en jakt på en liten flickas historia. En flicka vid namn Sarah.

Världen kanske aldrig mer kommer att bli sig lik

Nu är ljudboken Skorpionerna av Robert Ludlum slut.

Världen står inför en kris. En kris utöver det vanliga. En livsfarlig terrorist hotar att döda USA´s presidenten. Ett hot som makteliten hade kunnat skratta åt om det inte vore den livsfarliga kvinnan Amaya Bajaratt som står bakom hotet. Och det är inte bara den amerikanska presidentens liv som svävar i fara utan det är flera makthavare runt om i världen.
In på fallet kopplas före detta marinofficeraren Tyrell Hawthorne. Han var en gång i tiden den bästa underrättelse officeren i USA´s styrkor men det var innan det som hände i Amsterdam, där hans fru mördades. Nu tvingas han återigen in i lek. Den livsfarliga leken i jakten på Bajaratt.
Men det är inte alltid så lätt som det kanske verkar. Till sin hjälp har Bajaratt Skorpionerna - en organisation som har infiltrerat USA, enda in i de innersta kretsarna, t ex CIA och Pentagon. Vem kan Hawthorne lite på och vem är egentligen fiende.

En av mina absoluta actionfilmer är Bourne Identity-serien. Det är filmer på hög klass med mycket action och spännande vändningar. Filmerna baseras på böcker av Robert Ludlum. Och det var efter att ha sett dessa filmer som mina ögon för Ludlums författarskap öppnades. Även om böckerna om Jason Bourne kanske inte är de bästa jag har läst (filmerna överträffar böckerna i det här fallet, kanske för att jag hade sett filmerna så många gånger innan jag läste böckerna och handlingen sen inte riktigt stämmer överens) så är Ludlum en makt att lita på om du vill läsa en spännande spionroman. Denna boken har jag lyssnat på när jag varit ute och gått och även om den är väldigt lång och har många vändningar så håller den mig fängslad. Slutet var till och med så spännande att jag valde att lägga ner boken jag läser i förmån för ljudboken och det händer inte ofta. Och jag kan verkligen förstå varför Ludlum filmatiserats. För hans böcker är som gjorda för att omvandlas till en actionrulle, om än i något förkortad version.

Fredagskväll!

Maten är nu intagen så nu är det bara slappa som gäller resten av kvällen. Detta har jag tänkt göra med ett glas vin, kanske några ostkex och boken Sarahs nyckel. Började på denna bok i går kväll och den verkar väldigt lovande 50 sidor in. Så nu har jag tänkt försvinna några år bakåt i tiden några timmar framåt.

 

Att leva för alltid...

Jag hade hört en hel del positivt om boken Evermore - de odödliga av Alyson Noël. Den hade liksom dykt upp lite som gubben i lådan lite var stans här i bloggvärlden. Det var väl egentligen ingen bok jag hade tänkt att jag skulle läsa, men sen stod den där på biblioteket och såg vacker ut och så bara råkade den följa med mig hem. Och i mina tankar var det här ytterligare en ungdomsbok med inslag av vampyrer och övernaturlighet. Men jag måste erkänna att jag hade fel. För det är faktiskt inte en vampyrbok, trots att jag tror det både länge och väl.

Boken handlar om Ever som har mist hela sin familj i en trafikolycka där hon själv var nära att mista livet. Från att ha varit en levnadsglad, populär, helt vanlig tonåring blir hon lite av en utstött i sin nya skola, hon väljer att gömma sig bakom solglasögon och luvtröjor. Dessutom har hon blivit synsk och i stort sätt varje dag pratar hon med sin lillasyster som nu är ett spöke. Men allt förrändras den dag då en ny kille börjar i skolan. Hans namn är Damen och han är inte riktigt som alla andra. (Här tänker jag att det här har jag faktiskt läst förut). Vad är det som är så speciellt med Damen och som gör att Ever inte kan hålla sig ifrån honom? Och varifrån får han alla röda tulpaner och hur kan han vara så duktig på allt?

Trots en déja vu känsla i början av boken (ja kanske hela egentligen) så gillar jag boken. Den är välskriven och har flyt framåt. Jag kan känna sympati med karaktärerna, båder Ever, hennes kompisar, Damen och Riley (hennes syster). Och sen blir jag ju totalt överraskad när jag inser vad den egentligen handlar om (eller snarare vad den inte handlar om). Visst är det en paranormal romance och det är precis lagom underhållande. Och till skillnad från många andra likande serier som jag har börjat på kan jag faktiskt tänka mig att läsa del 2 och sen kanske ännu mer.

Som en liten parantes angånde omslaget; är inte Ever väldigt lik Rosalie i Twilight-filmerna.

Fladdermusmannen

Så är Fladdermusmannen av Jo Nesbo till enda. Jag skriver till enda för det har tagit väldigt lång tid att läsa boken och det beror inte på något sätt att boken har varit dålig. Tvärtom, en väldigt bra bok som ger mersmak, men det är ändå skönt att den är slut för jag vill ju läsa så mycket mer.

Detta är debutboken av Nesbo och debut för polisen Harry Hole, eller Holy som det blir när australierna pratar med honom. Harry är nämligen nere i Australien för att hjälpa till / eller följa arbetet när en ung norska har blivit mördad i Sidney. Där möter han Andrew som är aborigin och polisen och de inleder jakten på mördaren tillsammans och utvecklar ett konstigt förhållande till varandra. Andrew är väldigt glad för att berätta gamla myter från aboriginerna, bland annat om Fladdermusmannen (eller döden). Har dessa berättelser en djupare historia kan man inte låta bli att undra?
Harry möter också Birgitta, en svenska som jobbar på samma bar som den mördade norskan och med henne (ett möjligt vittne) inleder han en affär.

Det här är en berättelse om en trasig polis som hamnar mitt i en annan kultur med många spännande personligheter och miljöbeskrivningar. Det är en välskriven historia som leder mig på irrvägar ibland men som håller mig fången (trots att det tog lång tid att läsa ut den) och Nesbo lyckas verkligen väcka min sympati för Harry, trots att jag ibland blir riktigt arg på honom. Det är kanske en kliché med den missanpassade, alkoholiserade, briljanta polisen men i det här fallet fungerar det alldeles utmärkt. Jag gillade boken skarpt, kanske just för att i allt det lite klichéartade blir det lite originellt. Och som sagt ett väldigt bra språk som gör det lättläst och trivsamt.

Efterlängtade sol

Idag känns det verkligen som om det är vår i luften. En morgonpromenad med ljudbok i öronen blev det och sedan satte jag mig i trädgården och läste en stund tillsammans med en kopp te. Det kallas att njuta av livet. Det blev nästan så att jag till och med hade för mycket kläder på mig så varm och skönt var det.

Februaris pott

Då var februari avklarad. Och det började bra. Sen tog det helt enkelt stopp. Det blev för mycket på jobbet och jag fick ett litet virkryck. Och när jag går in för något så gör jag det med 100%, om det så är virkning, läsning, promenader o.s.v. Har också varit ute och gått en hel del på kvällarna denna månaden. Måste nämligen ta tag i det där eviga löftet om att gå ner i vikt. Med promenader har det alltså blivit mindre lästid, men istället får jag ju lyssna på böcker då.

Dessa böcker har jag i alla fall läst:

Flickan under jorden av Elly Griffiths
Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón
Förföljd av det förflutna av Nora Roberts
Roseanna av Sjöwall Wahlöö
Bärnstenskikaren av Philip Pullman
Hungerspelen av Suzanne Collins
Bre Tanners andra liv av Stephenie Meyer

Antal böcker lästa/lyssnade på = 7
6 lästa på svenska, ingen på engelska, 1 ljudbok

Februaris roligaste bok: Ingen som var så där rolig direkt.

Februaris mest spännande bok: Antingen Flickan under jorden eller Hungerspelen. Även om jag hade viss hum om handlingen i båda så var det driv i båda böckerna och spänningen var hög i båda.

Februaris överraskning: Hungerspelen, var nämligen lite orolig över att jag inte skulle gilla den, för alla hade skrivit så mycket positivt om den, men det jorde jag ändå.

Februaris sämsta: Kärlekens arkitekt. Gillade inte språket, det var ingen handling att tala om och karaktärerna kändes oinspirerande.

Februaris bästa: Återigen står det mellan Flickan under jorden och Hungerspelen. Båda är skrivna av författare som jag kommer läsa mer av och att fullfölja serien. Ska jag välja en så får det nog ändå bli Hungerspelen. Den var mest nyskapande och något fullkomligt annorlunda mot vad jag brukar läsa.