Levande död i Dallas av Charlaine Harris

Sookie Stackhouse är tillbaka igen. Den här gången upptäcks ett lik i sheriffens bil när den står parkerad utanför restaurangen där Sookie jobbar och givetvis är det hon som upptäcker liket. Samtidigt kommer det konstiga varelser till staden och Sookie och hennes vamyrpojkvän Bill kallas till Dallas för att reda ut ett försvinnande. Med andra ord händer det massor av saker och Sookie är inblandad i dem alla.

Det här är förmodligen inte den mest välskrivna litteratur jag har läst (kan till viss del bero på en väldigt dålig översättning) men vad gör väl det för jag älskar det. Det är medryckande och roligt, lite halvt spännande någon gång så där och alldeles galet. Vad finns det liksom inte att gilla.
Sookie är en skön karaktär. Hon balanserar hela tiden någon stan mellan att framstå som ganska kick-as medans nästa stund är hon damen i nöd som gärna blir buren och tvättad och kammad av en ganska bestämmande vampyr. Sen gillar jag Eric, den stora stygga vampyren som är en ganska skön kille i min bok. Han påminner mig lite om Ranger i böckerna om Stephanie Plum av Janet Evanovich och han är helt klart en av mina manliga favoritkaraktärer på het-o-metern.
Men framför allt gillar jag humorn i boken. Jag har skrivit om det innan och jag lär nämna det igen, men lite sarkasm och självbevarelsedrift och ironi så har man helt klar vunnit över mig på boken sida. När en bok dessutom får mig att skratta högt ett par gånger då är det en given succé. Så nu måste jag bara ta och läsa resten av böckerna och kanske då gärna på engelska.

3 anledningar till varför Levande död i Dallas är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Det finns en viss scen när Eric och Sookie möts och ett par rosa och turkosa lycra tights är med på ett hör. Jag behöver inte säga så mycket mer egentligen.

2. Jag gillar att det faktiskt hettar till lite mellan sidorna lakanen. Vampyrerna och deras sexualdrifter har jag absolut ingenting att läsa lite om.

3. Det förekommer också tydligen några former av deckargåtor. Jag tycker om att de finns där utan att det egentligen känns som om de är huvudsyftet med boken. Genren kan man helt klart säga är ett hopkok av en massa godbitar både här och där. Men som sagt, deckargåtorna är helt klart lagom komplicerade.

Levande död i Dallas får 4+/5 i betyg av mig.

Detta är andra boken i serien om Sookie Stackhous. Jag måste som sagt få tag i fler titlar och läsa dem också snarast.

Denna boken lästes i min hyllmanarutmaning i februari.

Död tills mörkret faller

Död tills mörkret faller är första boken om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. Det är väl knappast någon som har missat den här serien med tanke på allt som pratats om den. Kanske då framför allt som True Blood, tv-serien. Jag har länge varit lite smått nyfiken på böckerna, först och främst för att sambon har älskat tv-serien. Och så när jag hittade den för 19 kronor på bokrean så kände jag att jag ju i alla fall kunde köpa hem den. Kanske skulle den bli läst. Och nu är den det.

Död tills mörket faller handlar om Sookie som hela sitt liv har ansetts galen, för hon kan läsa alla människors tankar. Men så en dag träffar hon vampyren Bill och hans tankar kan hon inte läsa. Väldigt skönt! Att vara tillsammans med en vampyr är dock inte så enkelt som man skulle kunna tro. Framför allt inte när någon springer runt och mördar tjejer som alla har bitmärken på halsen. För att skydda Bill och sin familj försöker Sookie ta reda på vem som kan vara den skylldige.

Jag kan inte riktigt förstå hypen kring böckerna. Visst är detta en helt okej läsupplevelse och jag kommer förmodligen att även plocka upp bok nummer två. Däremot saknar den det där lilla extra som gör den till en riktigt bra läsupplevelse. Tycker författaren har försökte slänga in humor i sitt sätt att skriva - men tyvärr tycker jag inte riktigt hon lyckas med att få till sarkasmen som det känns att hon vill få fram. Detta kan givetvis bero på översättningen men är absolut inte säker.
Jag tycker att Sookie är en helt okej karaktär - däremot tycker jag att Bill är lite tråkig. Jag blir inte förälskad i honom på något sätt vilket jag annars har rätt lätt för att göra i manliga karaktärer.
Däremot måste jag säga att jag nu är lite sugen på att se serien. Men jag tror att jag ska göra det i smyg så att sambon inte märker något. Han har försökt få mig att se den så länge och jag har vägrat av ren tjurskallighet (sån är jag).