Gwendolyn, som för en vecka sedan på ett ungefär fick reda på att hon kan resa i tiden, fortsätter här resan för att ta reda på vad tidsresenärernas profetsia handlar om och varför hennes kusin Lucy tillsammans med Paul har snott Kronograften. Det är dock inte helt lätt när det inte finns någon som litar på en och när man dessutom måste brottas med en besvärlig medresenär, Gideon, som ena stunden kysser henne och nästa är top tunnor rasande på henne.Jag hade turen att läsa första delen Rubinröd för bara några veckor sedan och därför kom jag väldigt lätt in i handlingen av Safirblå av Kerstin Gier. Den tar nämligen vid precis där första boken slutade och detta gjorde att det blev väldigt lätt att komma in i handlingen. Och sen fortsätter resan framåt (eller bakåt lite då och då). Det finns egentligen ingenting som jag inte tycker om med den här boken. Snabbt härligt tempo, levande karaktärer, och ett spännande mysterium som jag fortfarande inte har lyckats lista ut helt och hållet än. Det kan liksom hända lite vad som. Det enda felet med boken är att den tar slut och att jag får vänta ända tills i höst innan den kommer ut. Lite dumt känner jag så här i efterhand att jag inte kan läsa tyska (skoltyskan på högstadiet är nämligen inte vidare aktuell i mitt huvud) för då hade jag nog garanterat plockat upp nästa bok för läsning. Jag måste dock ge Gier det erkännandet att hon var genialisk när hon la in en lite kodlösningsledtråd i slutet av boken, ni som har läst boken förstår. Jag var givetvis tvungen att lösa koden med en gång och blev därför ännu mera lässugen.
Måste också kommentera språket i boken lite också. Det har nämligen den där lagom mängden med humor som gör en bok extra bra. När man trollar med ord och skapar egna så blir det fantastiskt.
Dessutom ser mr Whitman ut som en vigtigpettrande ekorre!Älskar det helt enkelt. Underbart ord som jag tror jag måste börja använda mig av.
Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.
