Jag älskade Rör mig Den tar vid där första boken slutade och till en början hade jag lite svårt att komma in i historien även om jag hade för mig att jag kom ihåg första boken väldigt bra (kanske inte riktigt fallet). De första 50 sidorna kändes faktiskt lite sega. Sen var det det där med att komma in i det något annorlunda språkbruket. Men efter början var jag fast och den är precis så där bra som jag vill ha den. Mafi har lyckats bygga upp en bra historia som håller mig fången med sin handling och sina komplexa karaktärer. För karaktärerna känns verkligen rätt igenom som vanliga människor trots att de kanske inte är som vanliga människor. Jag älskar Juliette, kanske faktiskt för att hon är så dyster och självbunden (heter det så). Trots sin förmåga så är hon en snäll människa. Jag tycker Mafi har lyckats med att skriva om människor inneboende godhet och att alla kan förändras. Detta gäller kanske inte bara Juliette utan också Warner.
Sen är det ju det där med kärleken. Den måste så klart finnas med på ett hörn och jag har absolut ingenting emot att läsa om kärlek. Men att det ska vara så veligt är lite jobbigt för mig ibland. Fäster jag mig i en karaktär från början har jag väldigt svårt att ändra uppfattning om detta och så vill jag ha happily ever after. Denna boken ruckar lite på mina egna regler. Kan inte låta bli att tycka om Warner lite även om jag hejar på Adam. Kan man vara kär i två personer samtidigt?
Måste också skriva lite om språket. För det är faktiskt språket som gör den här boken till det där lilla extra. Själva handlingen hade kunnat bli på 300 sidor istället för 400 för hon brer verligen på med orden. Alla känslor analyseras och utvärderas och ord används på ett upprepande sätt. Och nu ska ni inte tro mig fel. Det är det som gör boken fantastisk, lite udda och absolut minnesvärd.Det här är helt enkelt en mycket bra bok. Nu får jag väl vänta ytterligare ett år på nästa del.
Tack B Wahlströms bokförlag för recensionsexemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar