Alice i underlandet

Igår kväll läste jag ut Alice i underlandet av Lewis Carroll. Det är en bok som har legat på nattygbordet och blivit läst ut lite då och då. Men i går kände jag att det var dags att läsa ut den eftersom den snart (läs på torsdag) ska vara inlämnad på biblioteket.

Eftersom jag är samlare av Disneyfilmer (klassikerna) så har jag givetvis Disneys version i filmhyllan. Däremot är det inte en jättefavorit. Mina tankar var att boken faktiskt borde vara bättre och jag ville gärna ge den en chans. När jag sedan hittade ett alldeles underbart exemplar på biblioteket så tänkte jag göra slag i saken. Och visst är bilderna alldeles underbara. Men handlingen. Nja... Språket är rent ut dåligt, måste bero på en dålig översättning. Därför stör jag mig hela tiden. Sen får jag aldrig igång något flyt i läsningen, vilket gör att den blir liggandes utan att locka mig det minsta. Det är synd, för allt detta tokiga som Alice råkar ut för när hon trillar ner i kaninhålet borde kunna locka mig. Det är precis sådan fantasiprat som jag kan hitta på när jag pratar med barnen på jobbet. För det finns mycket skit i mitt huvud.
Filmen är nog bättre, men nu har jag i alla fall gett den en chans. Och bilderna var absolut roliga att titta på.

Så trött

Är nu äntligen hemma efter en väldigt lång helg. Redan i fredags kväll gav vi oss i väg (jag och sambon och en massa andra människor) på Polenkryssning. Åker man med ett gäng mer eller mindre vilda killar i 25 års åldern så kan jag lugn konstatera att det inte går lugnt till. Mådde som jag förtjänade i går morse med andra ord. Därför var det väldigt skönt att sitta i en solstol på akter däck med en Harlan Coben bok i näven. Och när det blev för jobbigt att hålla upp boken så hade jag en Lee Child bok att plugga in i öronen och halvsova till.
När vi så äntligen kom hem i går kväll somnade jag som en stock och sov 12 timmar. Det var tur det för idag har jag kört 40 mil fram och tillbaka till MAlmö för att gå på 11-års kalas. Så kvällen ska definitivt spenderas i min läsfotölj som inte rör sig utan får mig att vara stilla i någon timme innan det är dax för sängen.

Odjurens stad

Igår läste jag ut Odjurens stad av Isabel Allende. Boken är en ungdomsbok som jag blockade upp mest på grund av författaren. Hade bestämt mig för att jag skulle läsa något av Allende till min geografiutmaning men samtidigt kändes det inte riktigt som min typ av författare. Men efter allt positivt jag läst och hört om henne så kunde det bli en bra sydamerikans författare. Och så råkade jag snubbla över denna bok när jag gick och botaniserade i ungdomsbokhyllan. Det är en äventyrsroman som passar inte allt för gamla tonåringar.

Boken handlar om Alexander Cold som tvingas bo hos sin farmor, eftersom hans mamma är svårt sjuk. Farmor är inte som alla andra farmödrar som löser korsord och bakar bullar. Nej, hon är journalist och skriver för National Geographic och är ute och reser runt om i världen på alla möjliga farliga platser. Nu ska hon ge sig ut i Amazonas regnskog för att försöka hitta Odjuren. Och Alexander måste givetvis följa med. På resan träffar han Nadja och de får tillsamman uppleva ett äventyr djupt inne i regnskogen med en massa indianer.

Hade jag varit 15 år yngre (oj vad gammal jag måste vara) så hade jag förmodligen älskat den här boken. Som läget är nu så tycker jag att den är helt ok. Lite lagom underhållning som kan låta mig upptäcka platser som jag aldrig varit på tidigare. Men så mycket mer är det inte. Språket är inte jättetilltalande, nästan lite för barnsligt och upprepande. Och karaktärerna är inte lajbans heller. Alexander känns lite för gnällig och omogen och nästan lite platt. Jag lär inte läsa del två om Alexander, det sparar jag till barnen.

Föreläsning

Eftermiddagen har spenderats i en föreläsningssal. Ämnet som stod på tapeten var barns talutveckling. Det var en väldigt givande eftermiddag/kväll som väckte många tankar. Men det absolut viktigaste hon förmedalade (enligt min mening) var; LÄS HÖGT FÖR BARNEN. Ingen nyhet jag vet, men hon berättade att det finns mycket forskning att barn som har fått läst för sig redan i magen och sen i vaggan har mycket lättare att själva bli läsande/skrivande personer med ett stort ordförråd. De lär sig urskilja ljud, intonation, artikulation och grammatik med mera. Och sen tryckte hon också på att det faktiskt aldrig är för sent att läsa högt för någon. Läs för barnen/eleverna som kommer upp i tonåren (högstadiet). Det finns abosult ingenting som hindrar.

Kackerlackorna

Det har varit en riktig läsdag idag. Har inte bara läst ut Fallet med de försvunna böckerna utan också lyssnat klart på Kackerlackorna av Jo Nesbö. Dessutom lär jag påbörja ytterligare en bok under kvällen.

Kackerlackorna är ytterligare en bok av Nesbö som håller hög klass. I den här boken får Harry Hole åka till Thailand där den norska ambassadören blivit mördad och Harry får nu slåss mot trafiken, värmen, att inte dricka alkohol och dessutom någon inom de norska kretsarna i Thailand som springer runt och mördar folk.

Den är välskriven och är spännande rätt igenom, med en hel del olika tvister och förvecklingar. Precis som i vilken deckare som helst. Det är kanske inte den absolut bästa deckare jag har läst/lyssnat på, men det håller en hög standard.

Ett fall för mig

Israel Armstorng är bibliotikarie, och en bra sådan om han får säga det själv. Men om sanningen sak fram så har han aldrig jobbat på ett bibliotek. Men nu får han chansen. Han beger sig från hippa London till ödemarken på Nordirland, närmare bestämt Tumdrum. Och vad möts han av. Jo en lapp som säger att biblioteket är stängt. Istället bokstavligen tvingas han att jobba på bokbussen, en gammal, rostig fallfärdig bokbuss utan bokhyllor, och framför allt utan böcker. För någon har nämligen snott alla böcker. Israel, som lever i böckernas värld, tvingas förvandla sig till Hercule Poirot för att försöka hitta böckerna, men något mindre lyckat resultat. I alla fall i början.

Har precis läst ut Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom och det är helgalet, vilt och helt sanslöst. Språket är absolut underbart. Det går fort, är ironiskt och ordvrängeri på hög nivå. Jag älskar det. Jag brukar inte titta efter citat i böcker men här kan man liksom inte låta bli. Det rusar ut ord mot mig när jag läser. Till exempel:

"Israels problem var att han  läste alldeles för många böcker. Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en var sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. /.../ Hans förväntningar var skyhöga och hans verklighetsförankring minimal."

Eller:

"Men att hitta de många saknade böckerna var en uppgift och en utmaning som den nu permanent tilltufsade Israel Armstrong tog sig an med sitt karaktäristiska goda humör och tappra tålamod.
- Åh, herregud. Din jävel. Din jävla, förbannade jävel. Din satans..."

Själva handlingen är lite lagom. Den är inte direkt spännande men det gör absolut ingenting, jag har fullt upp att följa med i Israels funderingar och helgalna upptåg. Det är en fullpott om man behöver lite lätt underhållning av det mer helgalna humoristiska slaget. Och jag kommer definitivt läsa Mr Dixon försvinner som är del två om Israel Armstong när den kommer ut.

Gammal goding

5 kronor kostade den på pingstkyrkans loppis, Mark Twains Tom Sawerys äventyr. Efter som 5 kronor inte är någon ting, inte ens i den skralaste kassa så fick den följa med hem. För det är något speciellt med dessa gamla böcker som väcker en nyfikenhet hos mig. Vad lyckas en författare för så många år sedan förmedla som gör att det är gångbart än i dag?

När det gällde Tom Sawery så är det en känsla av barndom, av friheten som är själva barndomens kärna och som så många barn tyvärr inte får känna. Då kan det väl vara alldeles utmärkt att få läsa om den frispråkige, busige men innerst inne väldigt snälla Tom. Tom som lyckas smita ifrån arbetet genom att lura kompisarna att måla plank. Eller Tom som leker Robin Hodd i skogen, och vill väldigt gärna styra och ställa i leken. Eller kanske Tom som leker krig med bästa kompisen Joe som slutar med ett riktigt slagsmål för man inte riktigt är sams. Tom som dessutom ställer upp för flickor som hamnar i svårigheter eller gör det rätta i pressade situationer. Det är befriande att läsa om. Och jag kan tänkta mig att det är många pojkar sedan boken kom ut 1876 som ville vara som Tom. Många flickor med för den delen (jag behöver bara tänka på mig själv).

Tom Sawerys äventyr är absolut en barnbok som står sig, 130 år efter sin tid, och jag är glad att jag slösade 5-kronan på den vackra boken (som dessutom har en del sköna illustrationer).