Uppstigningens brunn av Brandon Sanderson

Ungefär ett år har nu passerat sedan Kelsier, Vin och deras gäng störtade Överstehärskaren i Luthadel. Men bara för att en tyrann är borta så är inte alla problem lösta. Nu ska ett nytt kungarike bildas, nya lagar och regler ska skrivas och dessutom är det inte helt lätt att lösa det när staden är belägrad av betydligt större armeér än de som finns tillgängliga i Luthadel. Elend Venture är kung och vid hans sida står Vin. Men det är inte bara stadens problem som oroar Vin, utan även dimman och tanken på Tidernas hjälte.

Det här är del två i Mistobornserien och vilken uppföljning han har skrivit Sanderson. Det här är fantasy när det är som bäst skulle jag nog vilja säga. Däremot ska man inte räkna med konventionell episk fantasy när man plockar upp denna. Det är liksom inte riktigt den känslan boken utsänder, inga drakar, inga druider som är mer eller mindre utdöda eller andra typiska element. Nej det här är politiska maktspel, det är frihetsrörelse, och det är intriger och ett eller annat slagsmål/slag. Det är en berättelse som svävar ganska mycket i gråzonerna om vad som är rätt och vad som är fel. Var det verkligen rätt att störta Överstehärskaren? Blev allt så bra som de hade tänkte sig?
Men visst finns det med en hel del typiska fantasyelement också. Där finns magiska varelser som vi absolut inte hittar i vår värld, så som Kandran vilket är ett fascinerande väsen. Eller så har vi Kolosserna som inte är så trevliga att tänka på. Och så finns de ju givetvis magi, och den magin är så väl uttänkt och logisk så jag kan inte annat än älska den. Det handlar nämningen om vissa utvaldas förmåga att använda sig av metaller.
Vad gillar jag då med boken. Mycket! är det enkla svaret. Mer konkret så gillar jag handlingen, intrigerna, karaktärerna, språket och magin. Vad gillar jag inte? Inget alls! Att inte sista delen är översatt ännu! Möjligtvis också det faktum att förlaget valt att dela upp boken i två vilket jag är minst sagt ambivalent till. Jag förstår varför men jag måste ju inte gilla det för det.

3 anledningar till varför Uppstigningens brunn är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Vin är förmodligen min favorit bland karaktärerna även om Breeze och Sazed inte kommer långt efter. Vin gillar jag för att hon faktiskt är den mäktigaste dimfödde som finns. Dimfödd är en person som kan använda sig av alla metaller medans många magiker bara kan använda sig av en enda. Inte nog med att hon är mäktigast. Hon är typ en miniliten tonårstjej, men det hindrar ju ingenting. Det är egentligen inte ens det faktum att hon är hjältinnan som gör att jag tycker så mycket om henne, utan jag gillar henne för att hon är analytisk och hela tiden funderar kring sin roll som dimfödd, vad hon kan använda sina krafter till, i vilken utsträckning hon är beredd att använda sig av sina krafter och var gränsen mellan gott och ont går. Hon är minst sagt en komplex karaktär och sådana gillar jag att läsa om.

2. Gåtan med dimman! Detta gillar jag väldigt mycket men jag tänker inte gå in närmare på det för då finns det riska att jag råkar avslöja något och det vill jag ju inte göra.

3. Relationen mellan OreSur och Vin. OreSur är en kandra, en varelse som tar sig an en annan död varelses/människas ben och på så sätt blir den andra. Både till utseende och sätt. Detta gör de dock inte helt frivilligt utan de binder sig till ett kontrakt och kontraktet är heligt för en kandra. Jag gillar den relation som just den här kandran och Vin utvecklar väldigt mycket.

Uppstigningens brunn får 5/5 i betyg av mig. På goodreads har del ett bara fått en 4:a av mig men det beror på att jag inte fick något avslut i den boken/delen, men som helhet är det definitivt en 5:a.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus och Cdon.

Mistborn: Sista riket av Brandon Sanderson

Världen är mörk och dyster, ingenting växer och ständigt faller det ett regn av aska över Skaa. Skaa är människor som är egendom till Överstehärskaren som har regerat landet i 1000 år. Överstehärskaren har ett litet antal människor som han värderar lite högre och det är adeln. De lever i en helt annan värld än skaa och de är många gånger priviligierade med allomanti som är förmågan att använda sig av metaller för att förstärka sig själva och sitt yttre.
En liten grupp människor samla. De är skaa, men har lyckats slå sig fria genom att tillhöra ett tjuvgäng. De samlas för att genomföra en kupp mot Överstehärskaren och deras ledare Kelsier har en plan. Kelsier är också allomantiker och tillsammans med gatungen Vin försöker han infiltrera adeln.

Att detta var årets mest efterlängtade och åtråvärda bok för mig kommer kanske inte som någon överraskning för någon som läser här inne någorlunda regelbundet. Hypen runt boken har varit enorm. Men kunde den nu leva upp till de skyhöga förväntningar jag hade???

Det kunde den absolut och det med råge. Som jag har njutit varenda sekund av läsningen och 740 sidor gick otroligt snabbt och lätt att läsa (trots för lite lästid).
Egentligen har jag svårt att förklara för er vad det är som gör att boken är så fruktansvärt bra. Kanske har det med själva handlingen att göra. Jag har tidigare inte läst så där värst jättemånga böcker som har handlat om en kupp på det sätt som denna boken gör, men filmerna är många till antalet och jag har gillat dem alla.
Det kan också ha med karaktärerna att göra. Det är en skön blandning av olika karaktärer där var och en faktiskt har ett väldigt specifikt syfte för att ta berättelsen vidare. Givetvis har vi Vin och Kelsier som är våra huvudkaraktärer och dessa känns väldigt levandegjorda. Men det finns också ett brett spektrum att bifigurer som är både underhållande, och viktiga.
Eller kanske är det världen som är väl uppbyggd, väl uttänkt och realistisk. Den innehåller definitivt en eller en annan mystisk varelser, men annars påminner den ganska mycket om en dystopisk fantasyvärld. Allt det gröna är borta och ingen vet riktigt vad en blomma är. Ständigt och jämt faller också ett askregn över landet och jag skulle väldigt gärna vilja veta varifrån det kommer. Det är här jag inser att detta enbart är första boken i en triologi. Det lämnas några få frågor öppna som jag gärna skulle vilja ha ett svar på. I övrigt så är det ett väldigt snyggt slut.
Den sista saken som förmodligen spelar roll för att jag älskar den här boken är magin. Jag tror aldrig att jag tidigare på ett så bra och tydligt sätt förstått en boks magiska regler och hur den fungerar. Och då menar jag aldrig (inte ens i Harry Potter). Den är genialsikt uttänkt och väldigt bra förklarad, utan att jag för den delen känner att jag läser en faktatext. Jag lär mig magin samtidigt som Vin får lära sig den och då blir det tydligt.

Att säga att jag ser fram emot fortsättningen nu är en underdrift. Jag hade helst velat ha den i min hand i går. Fast samtidigt så är det ingen panik, just i och med att boken är så snyggt avslutad. Men vi får se om jag kan vänta på svensk översättning.

3 anledningar till varför Sista riket är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Jag har svårt för att bestämma mig för om jag älskar Vin eller Kelsier mest. Oavsett så är de fantastiska karaktärer som känns som personer jag förmodligen gärna hade velat lära känna.

2. Från början tyckte jag att det lät ganska så förutseende med metaller som magiskt hjälpmedel, men jag har helt klart fått en ny syn på dessa.

3. Språket har jag glömt nämna och det behöver nämnas, för det är riktigt bra. Detaljerat men rakt på sak och framför allt är det väldigt målande. Jag befinner mig själv mitt i händelsernas centrum, jag ser smutsen som våra karaktärer ser, jag känner känslan av en mjuk säng och jag blir hungrig av maten som beskrivs. Jag tycker helt enkelt att det är toppen. Det känns också som om Modernista har lagt stor vikt vid översättningen och vad jag kan bedöma så är det väldigt bra gjort.

Sista riket får 5+/5 i betyg av mig. Så bra....

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

Boken kan inhandlas på Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Sista riket

17 maj firar våra norska vänner idag. Själv firar jag att jag äntligen ska börja läsa Mistborn bok 1: Sista riket, årets i särklass mest efterlängtade bok. Jag kan inte ge er någon som helst form av synopsis utan jag ska gå in i den här boken med blinda ögon så gått det nu går. Det är episk fantasy och den är en tegelsten på 700 sidor +, men för mig är det just nu enbart spännande.

Smakbiten är hämtad precis ifrån början.

Ibland oroar jag mig för att jag inte är den hjälte som alla tror att jag är.
Filosoferna försäkrar mig att detta är rättan tid, att tecknen har visat sig. Men jag undrar fortfarande om de har tagit fel person. Så många människor förlitar sig på mig. De säger att jag kommer att hålla hela världens framtid i min famn.
Vad skulle de tänka om de visste att deras förkäme - Tiderna hjälte, deras frälsare - tvivlar å sig själv? Kanske skulle de inte alls bli chockade. På sätt och vis är det detta som oroar mig mest. Kanske undrar de, innerst inne - precis som jag gör.
När de ser mig, ser de då en lögnare?

Fler smakbitar kan ni hitta hos Mari på Flukten fra virekligheten.