Olympens blod av Rick Riordan

Obs! Det här är en recension på sista delen i en serie och kan därför innehålla spoilers från tidigare delar.

Statyn av Athena Parthenos är nu återvunnen, men för den sakens skulle är inte våra hjältars uppdrag att se till så att jordgudinnan Gaia inte vaknar överståndet. Reyna och Nico tillsammans med satyren Hedge har fått i uppdrag att återlämna statyn till grekerna för att undvika ett krig mellan de grekiska och romerska halvgudarna. Samtidigt fortsätter resan för Percy, Annabeth, Jason, Piper, Frank, Hazel och Leo mot Grekland och Athen. Längs vägen är det som vanligt massor av monster som lurar och det är inte helt lätt att veta vem man kan lita på och vem som är fiende.

Den här boken var definitivt en av årets mera efterlängtade boksläpp och nu när jag har läst den kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen. För nu är ju äventyret slut - över - finito. Som jag har älskat den här serien rätt igenom - och den här boken är absolut inget undantag. Att en sista gång få återknyta bekantskapen med alla mina favoritkaraktärer och vänner är väldigt skönt.
Det är som vanligt högt tempo, mycket humor och en hel del ny kunskap om grekisk och romersk mytologi. Precis vad jag vill ha. Vi får dessutom läsa ur många av karaktärernas perspektiv (precis som vanligt) och även om jag till och från väldigt gärna skulle velat ha Percys berättarröst så känns det inte mer än rätt att vissa andra hjältar får spela den stora rollen i just den här boken. Jag tror ju ändå att jag i framtiden kanske, förhoppningsvis kommer att få mer Percy.
Det finns som sagt många karaktärer att bry sig om och att älska. Ibland är de så många om man räknar in alla gudar (med dubbla identiteter), jättar, monster och andra karaktärer så man lätt kan bli lite förvirrad. Ibland måste jag stanna upp och tänka efter vilken just den skurken var. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Det talar istället till läsarens intelligens - att författaren är övertygad om att du kommer förstå och gör du inte det så spelar det ändå inte så stor roll för hela berättelsen är en enda röra ändå. Våra halvgudar kommer ju inte ihåg allt de heller så vad spelar det för roll om inte vi gör det. Plus i kanten för sådant!

3 anledningar till varför Olympens blod är värd att krypa upp i soffan med:

1. För att jag som vanligt älskar den lite skruvade humorn som genom ord ger mig sådana fantastiska bilder i huvudet. Det finns ingen annan författare som lyckas så bra med det som Riordan enligt min mening. Hur skruvat det än är så lyckas han få mig att förstå genom att använda enkla ord och helt orimliga associationer. Och det får mig att skratta varje gång. Framför allt älskar jag hans beskrivningar av monstren för de är oftast allt annat än vackra.

2. I den här boken kan jag inte annat än att bry mig lite extra om de två karaktärer som jag tidigare kanske har känt varit lite av underdogs, nämligen Nico och Leo. De har kanske inte direkt varit i skymundan - men de har heller inte fått ta så stor plats som många av de andra hjältarna. I den här boken spelar de verkligen en väldigt avgörande roll. Över lag tycker jag att den här boken lyfter fram de hjältar som inte fått ta så stor plats innan och gör dem precis lika viktiga för uppdragets lyckande som de andra, typ Jason, Percy och Annabeth.

3. Att jag aldrig har tråkigt medans jag läser. Humorn nämnde jag i punkt ett men det är mer än den. För jag som läsare måste ständigt vara på alerten för annars kan det hända att jag missar något för det händer verkligen saker precis hela tiden. 470 sidor bara flyger förbi och jag har helt ärligt inte tråkigt en endaste sekund av dem. Det har jag inte tid med.

Boken får 5/5 i betyg av mig.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien är Den försvunne hjälten, Den fängslade guden, Athenas tecken & Dödens port.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Olympens blod

Jaha... så var det söndag igen och det blir förmodligen en ganska så lugn söndag för min del. Men det tänkte jag ju i går också så vi får väl se. Idag ska jag i alla fall påbörja dagen med att bjuda er på en smakbit ur boken jag påbörjade igår kväll - nämligen Olympens blod av Rick Riordan. Jag tycker ju så mycket om Riordans författarskap så det ska bli väldigt kul att se hur serien Olympens hjältar avslutas. 

Som vanligt är det Mari på Flukten fra virkeligheten som håller i det här med smakbitar. Så kolla in hennes blogg.

Smakbiten jag tänkte bjuda på kommer precis ifrån början av boken.

Jason avskydde att vara gammal.

Lederna värkte, Benen skakade. När han försökte ta sig upp på kullen skallrade lungorna som en låda med stenar.

Tack och lov kunde han inte se sitt ansikte, men fingrarna var knotiga och beniga. Ovansidan av händerna var täckta med ett nät av svullna, blå ådror.

Han hade till och med den där gammelmanslukten - malkulor och kycklingsoppa. Hur var det möjligt? Han hade åldrats från sexton år till sjuttiofem på några sekunder, men gammelmanslukten kom med en gång, typ bom, Grattis! Du stinker!

Dödens port av Rick Riordan

Obs! Detta är fjärde delen i Olympens hjältar-serien och recensionen kan därför innehålla spoilers.

Uppdraget att rädda världen från jordgudinnan Gaias uppvaknande känns tuffare och tuffare. Inte bara har de sju hjältarna splitrats, de kämpar också för att lära sig att använda alla sina förmågor på bästa sätt. 
För Percy och Annabeth är det verkligen tuff på riktigt. De har kastats ner i Tartaros och gör allt för att ta sig till dödens port för att därifrån, förhoppningsvis få hjälp från andra sidan av sina vänner.

Jaha, vad ska jag skriva om den här boken som jag inte har skrivit om de tidigare delarna innan. För ärligt talat så är det fortfarande lika bra, det är lika roligt och jag gillar fortfarande alla elementen med mytologi, magi och vänskap. Jag tycker fortfarande om alla karaktärerna och i den här boken får alla hjältarna vara med på ett hör, det vill säga, de har egna kapitel och ingen hjälte är "viktigare" i den här boken. Nu handlar det väldigt mycket om att de ska lära sig att samarbete, att utnyttja varandras styrkor och förmågor, men framför allt om att våga känna tillit till att deras förmåga är minst lika viktig för uppdraget.
Något som den här boken verkligen har är och som jag kanske inte märkt jättemycket av i tidigare böcker är att karaktärerna har haft en väldigt personlighetsutveckling. Allihopa växer sakta men säkert in i gruppen och den roll de har.
Nu är det bara en bok kvar i just den här serien och det känns lite vemodigt, även om jag helst vill ha den boken i min hand redan idag. Nu tror jag i och för sig att Bonnier Carlsen är snabba med att översätta även den för det har trots allt gått mindre än ett år sedan de två första böckerna släpptes. Det tycker jag är jättebra, även om jag upptäckte i den här boken att korrekturläsningen hade fått stryka lite på foten. Inte jättemycket men jag hittade en hel del extra bokstäver som inte skulle vara där.

3 anledningar till varför Dödens port är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nico är egentligen inte en av de sju hjältarna som har gett sig ut på uppdraget, och han är heller inte den karaktär som tar plats i berättelsen. Men han är viktig ändå, på sitt alldeles egna lilla sätt och jag tycker mycket om vad författaren har gjort med honom under den här boken. Jag har en helt ny sympati för honom och då har han ändå varit med it typ 7 böcker redan (lite osäker i vilken bok han var med första gången).

2. Man kan stöta på alla möjliga figurer uppenbarligen nere i Tartaros. Till exempel en stor titan som heter Bob och som slåss med sopkvastar. Det är sådana detaljer som gör det lite extra roligt. Att han sen har en skelettkattunge som husdjur och som kallas lill-Bob så blir det ännu bättre.

3. Jag tycker så mycket om Percy och Annabeth ihop. Det känns verkligen som om deras kärlek har fått bli något mer än bara en platt kärlek som är med bara för att den ska. Det har liksom blivit lite mer djup i den tycker jag. Och Percy måste helt enkelt vara min favorit av karaktärerna. Det är nog bara för att jag har känt honom längst, men jag gillar honom otroligt mycket. Leo kommer nog som god tvåa...

Dödens port får 4+/5 i betyg av mig. Kanske hade det varit en femma om jag inte bestämt mig för att vara lite hårdare med de där femmorna.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien heter: Den försvunne hjälten, Den fängslade guden och Athenas tecken.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Athenas tecken av Rick Riordan

OBS! 

Detta är del tre i serien Olympens hjältar och det kan hända att recensionen innehåller spoilers från tidigare delar. Läs på egen risk!

De sju som omnämns i profetian har nu förenats för att ge sig ut på sitt uppdrag att rädda gudarna på Olympen. Det romerska lägret och det grekiska lägret vet nu om varandra även om mötet kanske inte gick på absolut bästa sätt.

Annabeth har i alla fall hittat Percy igen och det är ju huvudsaken, i alla fall enligt henne. Men det moment i profetsian som de närmar sig nu verkar helt klart vara riktad till Athenas barn, och det är ju Annabeth. Kan de andra sex följa med henne på uppdraget, eller måste hon klara det själv.

Det här är nu nionde boken jag läser av Riordan och jag fortsätter att älska böckerna. Det finns liksom ingenting som jag inte tycker om. Jag har en känsla av att jag börjar bli tjatig och att jag kanske inte tillför så där värst mycket nytt till dessa recensioner men det får helt enkelt vara så för det är fortfarande samma saker som jag tycker så mycket om. Jag älskar som vanligt Percy även om han inte alls har en lika framträdande roll i den här boken. Men jag älskar att han mer och mer måste lära sig att anförtro sig åt andra också, att han kanske inte klarar allting själv utan måste lära sig att samarbeta med de andra sex halvgudarna. 

Jag älskar också att Annabeth får lite mer utrymme i den här boken, även om hon delar sidorna med Leos, Pipiers och Percys tankar. Annabeth är helt klart en helcool halvgud. Hon är tuff och självständig och klarar helt enkelt väldigt mycket tack vare sin intelligens. Plus i kanten för en blond brud med hjärna helt enkelt (hur ofta driver man inte med det liksom). 

För mig gör det ingenting att det har börjat blandas in lite mer känslor i ekvationen dessutom. Det finns ju inte mycket av den varan i de första böckerna om Percy Jackson men i den här boken är de där relationerna av ganska så stor vikt. Och jag är ju en sucker för det där med relationer, jag kan inte hjälpa det liksom. Men det får aldrig ta överhanden från själva äventyret och det tycker jag är bra.

3 anledningar till varför Athenas tecken är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nu kommer det - humorn så klart. Det går ju inte att inte nämna humorn när man ska nämna saker som är så fantastiskt bra med den här boken och den här serien. Jag tror att jag har nämnt det förr, men jag skulle så väldans gärna klättra in i Riordans hjärna för att titta på alla tokigheter som far runt där inne. Han måste helt enkelt se världen i bilder, för dessa fantastiska beskrivningar av monster och figurer och annat är helt underbar. Och hur kommer man liksom på det där med en b-bok. Det är ju helt klockrent. Vet ni inte vad jag menar föreslår jag att ni kollar in och läser här.

2. Att Riordan låter sina karaktärer växa och utvecklas. Percy var elva eller tolv när jag mötte honom för första gången, nu är han sjutton. Och visst har han växt. Det är också väldigt uppfriskande att läsa om honom utifrån någon annans perspektiv. I de första böckerna får vi enbart följa Percys tankebanor och funderingar - vilka är tokroliga - men nu får vi se honom med andra ögon. Givetvis hur Annabeth ser honom men också Piper och Leo och det är lite spännande för de har egentligen ingen relation med honom. 

3. Att vi faktiskt äntligen närmar oss den "gamla" världen med Rom och Medelhavet. Det är ju där grekisk och romersk mytologi borde utspela sig. Inte för att jag haft det minsta emot att befinna mig i USA (tror faktiskt att vi har varit i varenda delstat snart), men det är bra att vi får ge oss ut på en liten längre resa också. Jag gillar ju att läsa om länderna kring Medelhavet så nu får jag lite av det, blandat med mytologin, blandat med äventyr, blandat med romans, blandat med humor och galna karaktärer. Jag får helt enkelt allt jag vill ha och lite till och jag älskar det.

Athenas tecken får 5+/5 i betyg av mig. Extra plus för väldigt snygg omslag....

Tidigare delar i serien är Den försvunne hjälten och Den fängslade guden.

Vill tacka Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.