Apollon Oraklets gåta - Rick Riordan

Att kraschlanda i en sopkontainer är kanske inte det bästa sättet att landa och en helt ny upplevelse för solguden Apollon. Men har man gjort sig till ovän med sin pappa Zeus så kan det bli så. Och det verkar inte bättre än att han har blivit förvandlad till människa och blivit av med alla sina fantastiska förmågor. Och inte nog med det, han blir genast rånad och misshandlad och till hans hjälp dyker det upp en 12-årig flicka vid namn Meg. Hur mycket ska man behöva stå ut med som människa egentligen?

Antalet Rick Riordan-böcker jag har läst nu börjar bli en hel del och även om jag kanske inte längre blir superöverraskad av hans böcker så blir jag i alla fall minst sagt road - fortfarande... I den här boken så får vi fortsätta följa den grekiska sidan av mytologin och även om vår bästa hjälte Percy Jackson bara är med på ett litet hörn så är han i alla fall med. Jag tycker det är bra att andra hjältar kan få komma fram och ta sin plats även om Percy fortfarande är min favorit.
I den här boken är det ju inte någon halvgud som är hjälte utan den nästan helt vanliga människan Lester Papadopoulos. Nästan vanlig säger jag för han var ju trots allt solguden Apollon för inte så värst länge sedan. Och vilken gud sen... snacka om självgod. Att lite akne och bristen på sexpack kan vara "the end of the world" är ju minst sagt skrattretande. Men det blir bättre. Att följa Lesters/Apollons inre resa är ju det boken i stora delar går ut på. Det och besegra nästa superskurk då vill säga.
Så.... Underhållande och spännande, kanske inte hans allra bästa men ändå väldigt höga betyg. Jag gillar vad jag läser och vill genast ha nästa del i min hand.

Oraklets gåta får 4+/5 i betyg av mig.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon & Bookoutlet.

Nordiska gudar av Johan Egerkrans

Mytologi har alltid varit ett ämne som intresserat mig. Jag kanske skulle vilja säga att jag har slukat allt jag har hittat på ämnet, men jag har absolut läst en del och då framför allt när det gäller romersk, grekiskt och egyptisk mytologi. Samtidigt inser jag att jag är väldigt begränsad i mitt kunnande om min egen mytologi så därför passade det ju alldeles utmärkt att den mycket efterlängtade boken Nordiska gudar av Johan Egerkrans släpptes nu i sommar.

Det är svårt att recensera en sådan här bok tycker jag. För den befinner sig någon stan i gråzonen mellan att vara en faktabok och fiktion. Förmodligen är det i alla fall det som jag tycker är så fascinerande med mytologi. För människorna som levde då så var detta fakta och blodigaste allvar, för oss är det hittepå och sagor. Oavsett så är detta en fantastiskt vacker och välgjord bok. Illustrationerna är något utöver det vanliga (precis som i Nordiska väsen). Berättelserna om de olika gudarna är underhållande och det märks att ett gediget faktaletande och research ligger bakom texterna. Tyvärr tycker jag att faktan ibland upprepas och det stör mig lite ibland. Framför allt om man som jag läste boken i en enda sittning. Använder man den som ett uppslagsverk så kanske det inte upplevs på samma sätt.
Men bäst är i alla fall illustrationerna och det faktum att boken får mig att vilja läsa mer om vår nordiska mytologi. Däremot är det en aning tveksamt om jag skulle få för mig att läsa Snorres edda däremot är jag tveksam till. Men böcker som gör saga av sagorna - det vill jag ha massor av. Så tipsa mig gärna.

Några illustrationer som jag hittat på genom att googla, då jag inte haft möjlighet att fota själv:

Nordiska gudar får 4+/5 i betyg av mig. 

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Krigstid av Elisabeth Östnäs

Denna recension kan innehålla spoilers från tidigare del i serien.

Hela Turids by är nedbränd. Varjagerna kom och Turid tvingades gömma sig i skogen tillsammans med sin slav Unna. Hennes enda tröst just nu är att försöka ta sig till Frode som är hennes trolovade och se om han fortfarande vill ha henne. Samtidigt drivs hon av hämndbegär.

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om första boken i serien om Sagan om Turid - Kungadottern. Det var en bok som jag plockade upp lite på chans på bokmässan förra året och som jag i slutet kom att älska. Men den boken slutade med en riktig cliff-hanger så väntan och längtan har varit stor efter fortsättningen. Nu är den dock läst och jag blev inte det minsta besviken trots ganska stora förväntningar. Visst, jag kan kanske inte påstå att jag blev fullt lika hänförd av fortsättningen, men det beror på att jag nu visste vad jag skulle vänta mig. Men återigen möts jag av en väldigt välskriven historia som känns trovärdig, lärorik, spännande och gripande. Det är precis vad jag vill ha i en bok. Jag tycker att Turid som karaktär växer. Ibland är hon lite bister och butter och inskränkt, men hallå - hon är tonåring. Däremot tycker jag nog inte att hennes sorg får tar så stor plats. Den borde egentligen vara en mycket större del av henne eftersom hon förlorar i stort sett alla som betyder något för henne.
Unna som karaktär gillar jag. Framför allt gillar jag hur hon som träl porträtteras och jag tycker absolut att det är viktigt för den något yngre generationen (och min med för den delen) få en förståelse för hur man kunde äga andra människor och hur dessa betraktades som mindre värda en kreatur. Det är väl i och för sig en ögonöppnare som många i samhället skulle behöva få.

3 anledningar till varför Krigstid är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. För att boken verkligen ger en inblick i livet under svenska/danska vikingatiden. Det ges en inblick i asatron, i vidskepelse och i seder och bruk. Personligen är jag ju så himla intresserad av allt det där så det passar mig helt klart perfekt.

2. Tidigt i boken stöter Turid och Unna på Det vandrande folket. Detta folkslag ger i alla fall mig vibbar av romer och det var en väldigt intressant aspekt av boken. Anledningen är väl kanske först och främst till att även i en tid då man trodde på väldigt många olika gudar, seder och i stort verkade ganska så förstående för varandra (i alla fall får jag den uppfattningen när jag läser boken) så betraktas detta rotlösa folk som bringare av otur och blir många gånger bortkörda från byar.

3. Jag har alltid haft ett litet gott öga till bersärker. Inser själv att det är en väldigt udda sätt att uttrycka sig men det jag menar är att jag tycker det är fascinerande att läsa om. Av någon anledning gillar jag att läsa om hur olika människor beter sig i krigssituationer. Udda, jag vet men jag kan inte hjälpa det.

Krigstid får 4+/5 i betyg av mig.

Tack Berghs förlag för recensionsexemplaret.

Tidigare bok i serien är Sagan om Turid Kungadottern.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus och Cdon.

Sagan om Turid: Kungadottern av Elisabeth Östnäs

Turid växer upp på en kungagård någonstans i Svea rike. Från att ha varit en blomstrande kungagård där hennes far har styrt som en mäktig kung, är gården nu fattig och livet är allt annat än lätt. Turid lever av tyngden över att tvingas gifta sig. Hon måste också lära sig att bli en mäktig völva, för att kunna hjälpa byn att spå framtiden.
Samtidigt kommer svälten och livet blir ytterligare lite svårare. För att rädda sitt folk gör Turid allt hon kan för att hjälpa.

Det här är en underbar liten bok. Egentligen är den skriven för /barn/ungdomar men som vanligt har jag minst lika mycket behållning av den som något barn skulle ha.
Boken är ganska lågmäld och vi får följa Turid i alla hennes tankar kring att växa upp med alla höga krav. Den handlar också om relationer. Relationen till sin fosterbror, relationen till sin fostermor och relationen till Sten som "bara" är son till smeden och därför inte en pojke man kan gifta sig med.
Boken beskriver väldigt bra hur livet skulle kunna se ut i en vikingaby i den där tiden mellan asatrons starka fäste och där någon stans i bakgrunden lurar Vite krist (alltså Jesus). Och samtidigt som boken har en väldigt bra berättelse så har jag minst lika stor behållning av faktan. För faktan finns definitivt med. Jag kan lära mig mycket om vikingatiden, även om om författaren själv har sagt (när jag lyssnade på henne på bokmässan) att hon har tagit fakta och tolkat den till en verklighet. Jag märker ändå att hon är väldigt påläst. Det känns troligt och realitistiskt det hon skriver och därför älskar jag det.
Så nu tycker jag att Elisabeth Östnäs kan skynda sig ut med nästa bok. För den här slutade ju definitivt med en cliffhanger och jag måste få reda på fortsättningen.

3 anledningar till varför Sagan om Turid är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Just det här som jag beskrev tidigare - att det är så otroligt snyggt gjort vad gäller det som är verkligt och det som är fiktion. Författaren har tolkat vikingatiden så jag tror på det i alla fall.

2. För mig är ju alltid mytologi intressant. Många gånger har jag plockat upp böcker enbart av den anledningen. I den här boken har kanske inte gudarna så där väldans stor betydelse, men samtidigt formar de ju människorna liv och levene. Man blotar, Völvorna har stort inflytande i samhället och hela tiden är där små element som styr människorna och Turid.

3. Turid är helt enkelt en karaktär som biter sig fast. Hon känns trovärdig, stark och snäll. Heja den starka flickan Turid.

Sagan om Turid: Kungadottern får 4+/5 i betyg av mig.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Dödens port av Rick Riordan

Obs! Detta är fjärde delen i Olympens hjältar-serien och recensionen kan därför innehålla spoilers.

Uppdraget att rädda världen från jordgudinnan Gaias uppvaknande känns tuffare och tuffare. Inte bara har de sju hjältarna splitrats, de kämpar också för att lära sig att använda alla sina förmågor på bästa sätt. 
För Percy och Annabeth är det verkligen tuff på riktigt. De har kastats ner i Tartaros och gör allt för att ta sig till dödens port för att därifrån, förhoppningsvis få hjälp från andra sidan av sina vänner.

Jaha, vad ska jag skriva om den här boken som jag inte har skrivit om de tidigare delarna innan. För ärligt talat så är det fortfarande lika bra, det är lika roligt och jag gillar fortfarande alla elementen med mytologi, magi och vänskap. Jag tycker fortfarande om alla karaktärerna och i den här boken får alla hjältarna vara med på ett hör, det vill säga, de har egna kapitel och ingen hjälte är "viktigare" i den här boken. Nu handlar det väldigt mycket om att de ska lära sig att samarbete, att utnyttja varandras styrkor och förmågor, men framför allt om att våga känna tillit till att deras förmåga är minst lika viktig för uppdraget.
Något som den här boken verkligen har är och som jag kanske inte märkt jättemycket av i tidigare böcker är att karaktärerna har haft en väldigt personlighetsutveckling. Allihopa växer sakta men säkert in i gruppen och den roll de har.
Nu är det bara en bok kvar i just den här serien och det känns lite vemodigt, även om jag helst vill ha den boken i min hand redan idag. Nu tror jag i och för sig att Bonnier Carlsen är snabba med att översätta även den för det har trots allt gått mindre än ett år sedan de två första böckerna släpptes. Det tycker jag är jättebra, även om jag upptäckte i den här boken att korrekturläsningen hade fått stryka lite på foten. Inte jättemycket men jag hittade en hel del extra bokstäver som inte skulle vara där.

3 anledningar till varför Dödens port är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nico är egentligen inte en av de sju hjältarna som har gett sig ut på uppdraget, och han är heller inte den karaktär som tar plats i berättelsen. Men han är viktig ändå, på sitt alldeles egna lilla sätt och jag tycker mycket om vad författaren har gjort med honom under den här boken. Jag har en helt ny sympati för honom och då har han ändå varit med it typ 7 böcker redan (lite osäker i vilken bok han var med första gången).

2. Man kan stöta på alla möjliga figurer uppenbarligen nere i Tartaros. Till exempel en stor titan som heter Bob och som slåss med sopkvastar. Det är sådana detaljer som gör det lite extra roligt. Att han sen har en skelettkattunge som husdjur och som kallas lill-Bob så blir det ännu bättre.

3. Jag tycker så mycket om Percy och Annabeth ihop. Det känns verkligen som om deras kärlek har fått bli något mer än bara en platt kärlek som är med bara för att den ska. Det har liksom blivit lite mer djup i den tycker jag. Och Percy måste helt enkelt vara min favorit av karaktärerna. Det är nog bara för att jag har känt honom längst, men jag gillar honom otroligt mycket. Leo kommer nog som god tvåa...

Dödens port får 4+/5 i betyg av mig. Kanske hade det varit en femma om jag inte bestämt mig för att vara lite hårdare med de där femmorna.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien heter: Den försvunne hjälten, Den fängslade guden och Athenas tecken.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Athenas tecken av Rick Riordan

OBS! 

Detta är del tre i serien Olympens hjältar och det kan hända att recensionen innehåller spoilers från tidigare delar. Läs på egen risk!

De sju som omnämns i profetian har nu förenats för att ge sig ut på sitt uppdrag att rädda gudarna på Olympen. Det romerska lägret och det grekiska lägret vet nu om varandra även om mötet kanske inte gick på absolut bästa sätt.

Annabeth har i alla fall hittat Percy igen och det är ju huvudsaken, i alla fall enligt henne. Men det moment i profetsian som de närmar sig nu verkar helt klart vara riktad till Athenas barn, och det är ju Annabeth. Kan de andra sex följa med henne på uppdraget, eller måste hon klara det själv.

Det här är nu nionde boken jag läser av Riordan och jag fortsätter att älska böckerna. Det finns liksom ingenting som jag inte tycker om. Jag har en känsla av att jag börjar bli tjatig och att jag kanske inte tillför så där värst mycket nytt till dessa recensioner men det får helt enkelt vara så för det är fortfarande samma saker som jag tycker så mycket om. Jag älskar som vanligt Percy även om han inte alls har en lika framträdande roll i den här boken. Men jag älskar att han mer och mer måste lära sig att anförtro sig åt andra också, att han kanske inte klarar allting själv utan måste lära sig att samarbeta med de andra sex halvgudarna. 

Jag älskar också att Annabeth får lite mer utrymme i den här boken, även om hon delar sidorna med Leos, Pipiers och Percys tankar. Annabeth är helt klart en helcool halvgud. Hon är tuff och självständig och klarar helt enkelt väldigt mycket tack vare sin intelligens. Plus i kanten för en blond brud med hjärna helt enkelt (hur ofta driver man inte med det liksom). 

För mig gör det ingenting att det har börjat blandas in lite mer känslor i ekvationen dessutom. Det finns ju inte mycket av den varan i de första böckerna om Percy Jackson men i den här boken är de där relationerna av ganska så stor vikt. Och jag är ju en sucker för det där med relationer, jag kan inte hjälpa det liksom. Men det får aldrig ta överhanden från själva äventyret och det tycker jag är bra.

3 anledningar till varför Athenas tecken är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nu kommer det - humorn så klart. Det går ju inte att inte nämna humorn när man ska nämna saker som är så fantastiskt bra med den här boken och den här serien. Jag tror att jag har nämnt det förr, men jag skulle så väldans gärna klättra in i Riordans hjärna för att titta på alla tokigheter som far runt där inne. Han måste helt enkelt se världen i bilder, för dessa fantastiska beskrivningar av monster och figurer och annat är helt underbar. Och hur kommer man liksom på det där med en b-bok. Det är ju helt klockrent. Vet ni inte vad jag menar föreslår jag att ni kollar in och läser här.

2. Att Riordan låter sina karaktärer växa och utvecklas. Percy var elva eller tolv när jag mötte honom för första gången, nu är han sjutton. Och visst har han växt. Det är också väldigt uppfriskande att läsa om honom utifrån någon annans perspektiv. I de första böckerna får vi enbart följa Percys tankebanor och funderingar - vilka är tokroliga - men nu får vi se honom med andra ögon. Givetvis hur Annabeth ser honom men också Piper och Leo och det är lite spännande för de har egentligen ingen relation med honom. 

3. Att vi faktiskt äntligen närmar oss den "gamla" världen med Rom och Medelhavet. Det är ju där grekisk och romersk mytologi borde utspela sig. Inte för att jag haft det minsta emot att befinna mig i USA (tror faktiskt att vi har varit i varenda delstat snart), men det är bra att vi får ge oss ut på en liten längre resa också. Jag gillar ju att läsa om länderna kring Medelhavet så nu får jag lite av det, blandat med mytologin, blandat med äventyr, blandat med romans, blandat med humor och galna karaktärer. Jag får helt enkelt allt jag vill ha och lite till och jag älskar det.

Athenas tecken får 5+/5 i betyg av mig. Extra plus för väldigt snygg omslag....

Tidigare delar i serien är Den försvunne hjälten och Den fängslade guden.

Vill tacka Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.