Lite rock-cult

Guns N' Roses är ett band jag kanske inte följt slavisk men ibland får ett sug att lyssna lite på ibland. För de har trots allt skapat en del oförglömliga rockklassiker. Däremot har låtarna alltid gått på högvarv hemma eftersom syrran är/var ett stort fan, långt efter den stora gruppen slutat existera i sitt ursprungliga skick. Däremot var syrran och jag uppe i huvudstaden och lyssnade till Axl Rose och det "nya" bandet.

Sen dök It's so easy (och andra lögner) upp i min väg och jag började för några dagar sedan att läsa den. It's so easy som är basisten Duff McKagans självbiografi om tiden i bandet, både genom lätta och tuffa tider.

Boken är svart med lite rosor på (då pratar bokomslaget) och boksidorna och är också svarta. Och det passar för boken är tung och svart i sitt innehåll också. Det är en historia om musik, droger och alkohol. Om hur McKagan kunde dricka två flaskor vodka om dagen och blanda det med kokain för att orka dricka ännu mera. Det är sådana fantasimängder så en annan kan inte ens föreställa sig det. Och det var en vardag han levde i under ett stort antal år.
Nej det här är verkligen ingen förskönande historia på något sätt och den ger en inblick i hur musikindustrin kan fungera och hur tung den verkligen kan bli. Men den ger också en bild av att det faktiskt går att ta sig ur helvetet.

Det var en mycket intressant bok som jag är glad att jag har läst och som jag kan rekommendera om man är intresserad av musik och rock, och kanske framför allt Guns N' Roses. Men även i syfte att förstå missbruk (eller få en inblick i det helvete det är).

För att avsluta ger jag här en av tidernas bästa rockballader - November Rain - med en enligt mig lysande video.

 

 

Tack Ponto pocket för recenstionsexemplaret.

Det ögat inte ser

Tar en paus i läsandet av En man som heter Ove och tänkte ge mig in på att skriva en liten recension. Det har det inte blivit så många av den senaste tiden (kanske för att jag läst chockerande lite). Boken jag läste ut i söndags var i alla fall Det ögat inte ser av Lee Child. Ytterligare en Jack Reacher-bok att lägga till handlingen och återigen tycker jag att det är en läsvärd bok.

Den här gången är Reacher i New York och sitter på tunnelbanan mitt i natten. Det är inte många människor i vagnen han åker, men en kvinna verkar väldigt misstänksam. Hon fyller nämligen alla kristerierna som finns på listan över hur man känner igen en självmordsbombare. Efter lite funderande bestämmer sig Reacher för att ingripa och trots att det inte riktigt blir som han hade tänkt sig så är han inblandad i en riktig härva som både involverar politisk makt och försvunna bevis. Allt i sann Reacher anda.

Det här är en helt okej bok, även om det inte är den bästa Child har skrivit. Det är full fart från början till slut och jag älskar hur författaren avslutar sina kapitel, inte med en cliffhanger utan med en liten hint om vad som faktiskt kommer att hända i framtiden. Detta håller uppe spänningen minst lika bra som en cliffhanger. Språket är väldigt lätt, även om jag upplever det som lite speciellt. Det är väldigt korta, men informativa meningar. Inget vackert över det precis men gillar det endå (även om det tar ett tag att komma in i.
Detta är en bok jag kan rekomendera som lite lagom spännande underhållning där det alltid händer nya saker.

Som en liten parantes kan jag säga att omslaget är väldigt bra. Det har lite 3D effekt som tyvärr försvinner på bilden. Men "guldet" i författarens namn skavs tyvärr av väldigt lätt och det retar mig.

Tack Ponto pocket för recensionsexemplaret.