Lite rock-cult

Guns N' Roses är ett band jag kanske inte följt slavisk men ibland får ett sug att lyssna lite på ibland. För de har trots allt skapat en del oförglömliga rockklassiker. Däremot har låtarna alltid gått på högvarv hemma eftersom syrran är/var ett stort fan, långt efter den stora gruppen slutat existera i sitt ursprungliga skick. Däremot var syrran och jag uppe i huvudstaden och lyssnade till Axl Rose och det "nya" bandet.

Sen dök It's so easy (och andra lögner) upp i min väg och jag började för några dagar sedan att läsa den. It's so easy som är basisten Duff McKagans självbiografi om tiden i bandet, både genom lätta och tuffa tider.

Boken är svart med lite rosor på (då pratar bokomslaget) och boksidorna och är också svarta. Och det passar för boken är tung och svart i sitt innehåll också. Det är en historia om musik, droger och alkohol. Om hur McKagan kunde dricka två flaskor vodka om dagen och blanda det med kokain för att orka dricka ännu mera. Det är sådana fantasimängder så en annan kan inte ens föreställa sig det. Och det var en vardag han levde i under ett stort antal år.
Nej det här är verkligen ingen förskönande historia på något sätt och den ger en inblick i hur musikindustrin kan fungera och hur tung den verkligen kan bli. Men den ger också en bild av att det faktiskt går att ta sig ur helvetet.

Det var en mycket intressant bok som jag är glad att jag har läst och som jag kan rekommendera om man är intresserad av musik och rock, och kanske framför allt Guns N' Roses. Men även i syfte att förstå missbruk (eller få en inblick i det helvete det är).

För att avsluta ger jag här en av tidernas bästa rockballader - November Rain - med en enligt mig lysande video.

 

 

Tack Ponto pocket för recenstionsexemplaret.