Allt jag önskade av Lucy Dillon

Caitlin och Patrick har bestämt sig för att gå skilda vägar. Detta blir lite extra jobbigt när det ska bestämma vem som ska ha barnen och framför allt var och när. Det bestäms att när det är Patricks tur att ha dem ska han ha dem hemma hos sin syster Eva, eftersom han själv har tvingats flytta från stan och det blir på tok för långt för barnen att åka varannan helg. 

Eva å andra sidan är ganska nybliven änka och jobbar hårt för att komma över sin makes död. Till sällskap och tröst har hon två mopsar. Hela hennes lugna värld ställs lite på enda när syskonbarnen invarderar hennes hem. Framför allt tar hon Nancy till sig. Nancy, 5 år gammal som har slutat att kommunicera med omvärlden.

Den här boken kom som en överraskning till mig i brevlådan och trots att jag tidigare inte varit något jättefan av Dillon så började jag läsa med en gång. Jag behövde något komplement till alla deckare och barnböcker jag plöjt på senare tid. Vi kan väl säga som så. Det var välbehövligt med breaket, men jag är fortfarande inte ett av författarens största fan. Jag kan egentligen inte direkt finna några fel på boken men den griper aldrig riktigt tag i mig. För mig finns det ingen karaktär jag verkligen vill knyta an till. Caitlin är jag faktiskt inte alls speciellt förtjust i, upplever henne som ganska så egocentrisk och tjurig. Framför allt kommer det en scen ganska så långt in i boken som helt raserar mina tankar om henne. Tänker inte gå in på vad det rör sig om men om ni läser kanske ni förstår. Eva å andra sidan tycker jag lite bättre om, men jag tycker att hon är lite mesig och inte vågar stå på sig. Detta är säkert avsiktligt gjort av författaren, men det gör inte att jag tycker bättre om henne. 

Det jag däremot gillar i boken är barnen och deras relation till Evas hundar. Just hundar är ju ett tema i Dillons böcker och det gillar jag, även om det ibland blir lite väl sockersött. Men barn och djur och då framför allt ihop är något som nästan alltid går hem.

Allt jag önskade får 3/5 i betyg av mig.

Tack Forum bokförlag för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

Av en slump möts Anna och Michelle en dag på ett café och nästan med en gång uppstår en djup vänskap. Detta trots att Anna och Michelle egentligen är totalt olika varandra. Anna är en varm och generös kvinna, en riktig bokmal, gift med Phil och med tre styvdöttrar. Annas största önskan är att själv få barn. 
Michelle å andra sida är affärskvinna ända ut i fingerspetsarna. Hon är listornas mästare, ganska känslorkal och väldigt målinriktad. Hon lever själv, på flykt undan ett inte allt för trevligt äktenskap och en mängd andra mörka hemligheter. Den lilla inredningsbutiken hon äger och driver är däremot väldigt inbjudande och när hon snubblar över en lokal till ser hon alla chanser att utvidga verksamheten. Men kravet på att hon får hyra lokalen är att hon driver den som bokhandel i ett år först. Trots att hon inte vill tar hon chansen och anställer Anna att driva butiken.

Ska jag vara helt ärlig så är jag inte helt förtjust i den här boken. Verklighetsanknytningen är helt enkelt för stor. Jag vet att det är många som älskar Lucy Dillons författarskap men nu har jag läst/lyssnat på två av hennes böcker och nu får det vara bra för mig. Jag gillar helt enkelt inte myskänlan som genomsyrar hela boken. Jag tycker att Anna är tjatig, och gnällig och borde lära sig att kommunicera lite bättre med sin man. Det blir tröttsamt. Dessutom är det värsta av allt att hon påminner mig för mycket om mig själv (ojdå - jag blev visst inte heller en person jag skulle tycka om). Michelle å sin sida är jag heller inte speciellt förtjust i. Hennes dåliga självkänsla är inte heller så värst intressant att läsa om. En sak som jag stör mig något alldeles extra på är butikernas namn (Home Sweet Home). Det är egentligen bara en liten detalj men jag tycker det blir på tok för klyschigt. Hela boken är egentligen för klyshig för min del.
Sen finns det visst en del bitar som jag tycker är mysiga att läsa om. Till exempel bokhandel. Den hade jag gärna spenderat många timmar i och botaniserat bland böcker och haft spännande litterära samtal. Sen är jag också väldigt förtjust i att Dillon börjar varje kapitel med en liten recension som någon av bokens karaktärer har skrivit till bokhandlen. Egentligen gillar jag väl det mesta med boken som har en viss anknytning till böcker. Men det är väl det hela.
Det finns ett par gånger under bokens gång som jag är beredd att ge upp den, men ändå så lyssnar jag vidare. Boken hämtar sig också lite mot slutet och det är väl egentligen tur det. Men som sagt - nu gör i alla fall jag slut med Lucy Dillon.

3 anledningar till varför Och så levde de lyckliga är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Bokhandlen. Jag hade gärna öppnat en lika dan bokhandel själv, fast kanske kombinerat med ett carfé. Jag kan verkligen se det framför mig.

2. Lucy Dillon är väldigt duktig på att beskriva känslor. Sen att det är känslor som jag absolut inte vill läsa om är en helt annan sak. Jag vill fly verkligheten när jag läser, inte hamna mitt inne i den.

3. Jag gillar faktiskt Rory, en av de manliga karaktärerna. Jag tycker absolut att han borde fått lite större utrymme.

Och så levde de lyckliga får 2+/5 i betyg av mig.

Andra böcker på svenska av författaren är: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Hundar hus och hjärtats längtan och Tango för vilsna själar.