Det inte riktigt så episka slut jag hade hoppats på...

Sista delen, Mockingjay, av Hungerspelstriologin är nu slut. Läste klart den för ca en vecka sedan och den har nu fått ligga till sig lite. Och vad tyckte jag...???
Kan börja med att säga att jag kommer inte skriva om vad boken handlar om. Antingen har man redan läst den (vilket jag förmodar de flesta har gjort) och i annat fall så ska du börja med att läsa Hungerspelen (Hungergames) och det här hade bara blivit en stor spoiler.

Efter att ha blivit helt frälst av både Hungerspelen och Catching fire så vad det med stor förväntan jag öppnade Mockingjay. Jag ville verkligen få återvända till Panem och se hur det skulle gå för Katniss och Peeta, Gale och alla andra. Jag lämnades verkligen hängandes mitt i luften efter slutet på Catching fire.
Och det började bra. Jag fick verkligen känna Katniss ånger över att hon blivit räddad av Revolutionsarmen och att Peeta var i president Snows våld. Kanske plågades han svårt eller så var han kanske inte ens levande längre. Hur skulle hon överleva detta? Sen någonstans i mitten känns det som om historien går lite på sparlåga. Det är helt plötsligt bara känslor "all over the place", och ena stunden gömmer sig Katniss för hela världen i något mörkt rum i distrikt 13 och i nästa är hon fullt synlig på tv-skärmar över hela nationen. Och detta är något som stör mig. Det här är inte den revolution jag hade förväntat mig. Det här handlar om mediernas kontroll och att hela tiden fångas i rampljuset. Jag vill ha Katniss inblandad i mer stridigheter. Hon känns nästan för mjäkig.
Mot slutet hämtar sig historien som tur väl var igen. För slutet är faktiskt riktigt bra, även om det kändes lite abrupt ett slag. Men det är finnesen med att den fick ligga en stund innan denna text skrevs. Jag har fått tänka igenom historien. Och jag gillar slutet mycket. Det lyckas faktiskt binda ihop hela historien och det var jag lite orolig över ett tag i mitten av boken.
Och sen det här att Katniss får sin Peeta tillslut. Eller Peeta får Katniss. Eller hur man nu ska se det. Då blev jag i alla fall lite extra varm om hjärtat. För så här i efterhand är det bara att inse. Peeta är min absoluta favoritkaraktär i böckerna om Hungerspelen.

För att sammanfatta hela triologin så är det en serie som man absolut bör läsa, oavsett ålder. Den var för mig något helt nytt som gav mig lite samma känsla som när jag läste Twilight-böckerna (också en helt ny genre för mig då). De två första böckerna är fantastiska - älskar, älskar, älskar - och den sista boken lyckas tillslut göra det hela till en helt underbar läsupplevelse. Jag lär definitiv lyfta upp fler böcker av Suzanne Collins om jag hittar några i framtiden.

Catching fire av Suzanne Collins

Jag vill börja med att varna för eventuell spoiling. Det kan liksom inte hjälpas när det är del 2 av en serie.

Idag har jag suttit fullkomligt fängslad hela dagen och det är Catching fire av Suzanne Collins som har hållit mig fången. Och trots att jag läser på engelska så går det fort att läsa.

Efter att ha vunnit Hungerspelen är Katniss Everdeen nu hemma i distrikt 12. Men ingenting är som det var innan spelen. Hon lider av mardrömmar och hon har sårat Peeta (som hon vann Hungerspelen tillsammans med) när hon sa att kärleken till honom bara var ett spel för att vinna. Dessutom vill hennes bästa kompis Gale inte ha med henne att göra på samma sätt som innan, utan det visar sig att också han är kär i henne.
En dag dyker president Snow upp i hennes hus. Presidenten är inte precis glad över hennes sätt att vinna Hungerspelen utan hotar nu henne att visa upp kärleken till Peeta inför hela Panem för att övertyga de människor som tittar att hon gjorde sitt vinnande drag på grund av kärlek och inte som en revolt mot huvudstaden. För lyckas hon inte övertyga folket så kommer något fruktansvärt tråkigt att hända alla hon älskar.

Jag älskade Hungerspelen. Tyckte det var en fantastiskt bra bok, med för mig något helt nytt att läsa om. Och därför var jag ytterst tveksam när jag tog upp bok två. Där fanns en rädsla för att jag kom ihåg fel från den första boken, att den kanske inte var så bra som jag kom ihåg och att jag skulle bli grymt besviken av nästa bok. Och denna känslan hängde med mig under de först fyra kapitlen. Sen sa de bara pang och jag kunde inte släppa boken. Trots detta har den varit så alldeles lysande bra att jag periodvis har varit tvungen att bara lägga ner den en stund, för att hämta andan lite. Det är så spännande och bra att jag inte ens kan sitta still utan måste upp och röra på mig, gå av lite nervositet. Men samtidigt är det inga längre stunder boken får vara ifred från mig.
Och sen är den helt plötsligt slut och det är inte långt ifrån att jag skriker högt av frustration över att jag inte har Mockingjay i min närhet så jag kan fortsätta läsa. Köpstopp har jag och utlånad på biblioteket väcker en viss frustration. Och dessutom ser jag att den är reserverad vilket inte förbättrar min känsla, tills jag upptäcker att det är jag som har reserverat den när jag lånade del två.
Det finns mycket att tycka om med boken. Dels väcker den så otroligt mycket känslor hos mig. Där väcks hat, förtvivlan och sorg, men samtidigt glädje och kärlek. Och jag personligen hejar ju på Peeta och inte Gale, hoppas bara att Katniss också ska komma på det.

Panem är definitivt en värld som håller mig fast med sina fasor och nu när boken är slut och jag på något sätt har avreagerat mig lite genom att skriva detta inlägg kan jag bara konstatera att Catching fire är ännu bättre än Hungerspelen.

Och nu MÅSTE jag se filmen som alla verkar tycka är bra...