Det inte riktigt så episka slut jag hade hoppats på...

Sista delen, Mockingjay, av Hungerspelstriologin är nu slut. Läste klart den för ca en vecka sedan och den har nu fått ligga till sig lite. Och vad tyckte jag...???
Kan börja med att säga att jag kommer inte skriva om vad boken handlar om. Antingen har man redan läst den (vilket jag förmodar de flesta har gjort) och i annat fall så ska du börja med att läsa Hungerspelen (Hungergames) och det här hade bara blivit en stor spoiler.

Efter att ha blivit helt frälst av både Hungerspelen och Catching fire så vad det med stor förväntan jag öppnade Mockingjay. Jag ville verkligen få återvända till Panem och se hur det skulle gå för Katniss och Peeta, Gale och alla andra. Jag lämnades verkligen hängandes mitt i luften efter slutet på Catching fire.
Och det började bra. Jag fick verkligen känna Katniss ånger över att hon blivit räddad av Revolutionsarmen och att Peeta var i president Snows våld. Kanske plågades han svårt eller så var han kanske inte ens levande längre. Hur skulle hon överleva detta? Sen någonstans i mitten känns det som om historien går lite på sparlåga. Det är helt plötsligt bara känslor "all over the place", och ena stunden gömmer sig Katniss för hela världen i något mörkt rum i distrikt 13 och i nästa är hon fullt synlig på tv-skärmar över hela nationen. Och detta är något som stör mig. Det här är inte den revolution jag hade förväntat mig. Det här handlar om mediernas kontroll och att hela tiden fångas i rampljuset. Jag vill ha Katniss inblandad i mer stridigheter. Hon känns nästan för mjäkig.
Mot slutet hämtar sig historien som tur väl var igen. För slutet är faktiskt riktigt bra, även om det kändes lite abrupt ett slag. Men det är finnesen med att den fick ligga en stund innan denna text skrevs. Jag har fått tänka igenom historien. Och jag gillar slutet mycket. Det lyckas faktiskt binda ihop hela historien och det var jag lite orolig över ett tag i mitten av boken.
Och sen det här att Katniss får sin Peeta tillslut. Eller Peeta får Katniss. Eller hur man nu ska se det. Då blev jag i alla fall lite extra varm om hjärtat. För så här i efterhand är det bara att inse. Peeta är min absoluta favoritkaraktär i böckerna om Hungerspelen.

För att sammanfatta hela triologin så är det en serie som man absolut bör läsa, oavsett ålder. Den var för mig något helt nytt som gav mig lite samma känsla som när jag läste Twilight-böckerna (också en helt ny genre för mig då). De två första böckerna är fantastiska - älskar, älskar, älskar - och den sista boken lyckas tillslut göra det hela till en helt underbar läsupplevelse. Jag lär definitiv lyfta upp fler böcker av Suzanne Collins om jag hittar några i framtiden.