Catching fire av Suzanne Collins

Jag vill börja med att varna för eventuell spoiling. Det kan liksom inte hjälpas när det är del 2 av en serie.

Idag har jag suttit fullkomligt fängslad hela dagen och det är Catching fire av Suzanne Collins som har hållit mig fången. Och trots att jag läser på engelska så går det fort att läsa.

Efter att ha vunnit Hungerspelen är Katniss Everdeen nu hemma i distrikt 12. Men ingenting är som det var innan spelen. Hon lider av mardrömmar och hon har sårat Peeta (som hon vann Hungerspelen tillsammans med) när hon sa att kärleken till honom bara var ett spel för att vinna. Dessutom vill hennes bästa kompis Gale inte ha med henne att göra på samma sätt som innan, utan det visar sig att också han är kär i henne.
En dag dyker president Snow upp i hennes hus. Presidenten är inte precis glad över hennes sätt att vinna Hungerspelen utan hotar nu henne att visa upp kärleken till Peeta inför hela Panem för att övertyga de människor som tittar att hon gjorde sitt vinnande drag på grund av kärlek och inte som en revolt mot huvudstaden. För lyckas hon inte övertyga folket så kommer något fruktansvärt tråkigt att hända alla hon älskar.

Jag älskade Hungerspelen. Tyckte det var en fantastiskt bra bok, med för mig något helt nytt att läsa om. Och därför var jag ytterst tveksam när jag tog upp bok två. Där fanns en rädsla för att jag kom ihåg fel från den första boken, att den kanske inte var så bra som jag kom ihåg och att jag skulle bli grymt besviken av nästa bok. Och denna känslan hängde med mig under de först fyra kapitlen. Sen sa de bara pang och jag kunde inte släppa boken. Trots detta har den varit så alldeles lysande bra att jag periodvis har varit tvungen att bara lägga ner den en stund, för att hämta andan lite. Det är så spännande och bra att jag inte ens kan sitta still utan måste upp och röra på mig, gå av lite nervositet. Men samtidigt är det inga längre stunder boken får vara ifred från mig.
Och sen är den helt plötsligt slut och det är inte långt ifrån att jag skriker högt av frustration över att jag inte har Mockingjay i min närhet så jag kan fortsätta läsa. Köpstopp har jag och utlånad på biblioteket väcker en viss frustration. Och dessutom ser jag att den är reserverad vilket inte förbättrar min känsla, tills jag upptäcker att det är jag som har reserverat den när jag lånade del två.
Det finns mycket att tycka om med boken. Dels väcker den så otroligt mycket känslor hos mig. Där väcks hat, förtvivlan och sorg, men samtidigt glädje och kärlek. Och jag personligen hejar ju på Peeta och inte Gale, hoppas bara att Katniss också ska komma på det.

Panem är definitivt en värld som håller mig fast med sina fasor och nu när boken är slut och jag på något sätt har avreagerat mig lite genom att skriva detta inlägg kan jag bara konstatera att Catching fire är ännu bättre än Hungerspelen.

Och nu MÅSTE jag se filmen som alla verkar tycka är bra...