Quintana of Charyn av Melina Marchetta

Quintana of Charyn fortsätter där Froi of the Exiles slutar. Det handlar fortfarande om att rädda ett kungarike och det får räcka vad gäller bokens handling.

Jag älskar, älskar, älskar den här serien. När jag sitter uppe till klockan ett på natten är det ett ganska så tydligt tecken på att en bok är svår att lägga undan. Läsa mer, läsa mer och läsa lite till, och sen var den helt plötsligt slut.
Det här är en fantastisk fantasyserie - egentligen för den lite yngre läsaren än vad jag är men det gör ingen ting. Det är lika bra för det.
Kan inse med en gång att det här kommer inte bli en nyanserad recension, för det finns egentligen inte en enda sak jag kan skriva något negativt om. Jag kan inte ens klaga på längden på böckerna, för ja det är ganska så omfattande i storlek (som fantasy ofta är) men sidorna flyger förbi och varenda ord är av betydelse för historien. Språket är som vanligt när det kommer till Melina Marchetta väldigt, väldigt bra och jag gillar med den lätthet hon skriver. Jag har heller inga problem med att skilja berättarrösterna åt även om skillnaden kanske inte är så stor. Den endas röst som skiljer sig från de övrigas är Quintana för hon är skriven ur jag form. Men det behövs för denna väldigt komplicerade karaktär.
Jag gillar också hur karaktärerna i boken växer, med framför allt de motgångar de ställs inför. Och jag kan lova att de verkligen ställs inför en mängd motgångar, men på något sätt lyckas allt reda upp sig till slut.
Mycket av det boken förmedlar handlar om hur viktigt det är att höra hemma, att känna tillit och att få vara tillsammans. Visst kan man få bli ovänner, och visst är inte alltid livet lätt, men för det så kan man växa och framför allt vara en person som folk ser upp till.
Nu ska jag sluta skriva! Och ni borde sluta läsa det här. Istället tycker jag ni ska släppa vad ni har för händer och läsa det här i stället. För det är så bra...

3 anledningar till varför Quintana of Charyn är värd att krypa upp i soffan med:

1. Förra gången nämde jag Froi som karaktär, och egentligen hade jag väl kunnat ha en punkt till varenda karaktär i boken, men den här gången får det nog helt enkelt bli Lucian och Phaedra. Dessa karaktärer är definitivt några jag gärna hade läst en egen bok om och deras kärlek visar kanske mesta av någon att kärleken kan övervinna allt. De är inte bara av olika nationalitet utan gång på gång ställs de inför svårigheter som tvingar dem isär. Det spelar ingen roll. Det är komplicerad men det är så bra.

2. The Curse. Hela serien hade egentligen kunnat heta The Curse istället för The Lumatere Chronicles. I varje bok får vi lära oss något mer om dessa hemska förbannelser. men de är genomtänkta och väl utförda och de förhöjer definitivt historien. Men även om förbannelsen är själva kärnan i berättelsen så tar den definitivt inte över berättelsen. Den är bara ett hjälpmedel till en fantastisk historia.

3. Jag måste nog nämna språket. Det går inte att undvika. Jag känner det som om varenda ord är vägt för att se om det passar in i detta pussel av ord och tecken som tillsammans skapar en väldans bra historia. Det blir jättebra.

Quintana of Charyn får givetvis 5/5 i betyg av mig, precis som hela serien i stort. Läs, läs, läs.

Böckerna i serien är Finnikin of the Rock, Froi of the Exiles och Quintana of Charyn.

Froi of the Exiles av Melina Marchetta

Tre år efter att Finnikin och Isaboe har återerövrat sitt land Lumatere så börjar folket äntligen återhämta sig. Men än är det mycket kvar att förhandla om med rikena runt omkring och framför allt vill alla ha hämnd över Charyn. När då möjligheten uppenbarar sig för dem att skicka en lönnmördare in i deras rike för att mörda kungen så tar Isaboe och Finnikin genast möjligheten. Den de skickar är pojken Froi, för han har den rätta åldern att lura sig i palatset.

Oj, oj, oj vad det här är bra. Jag älskar det. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar världen och länderna. Jag älskar språket. Jag älskar magin och religionen och jag vill veta mera hela tiden. Det här är en fantastisk serie. 

I första boken får man stöta på en förbannelse, i denna får man möta nästa och den är nästan ännu värre. Tänk er ett kungarike där det på arton år inte har fötts ett ända barn. Det sägs också att den enda som kan bryta förbannelsen är den sistfödda. Den sistfödda råkar i detta fall vara prinsessan Quintana. Fast inte på något sätt behandlas hon med den vördnad som hon förtjänar. Stället används hon som befruktningsboskap och det är inte vackert. Berättelsen är hjärtskärande och hemsk. Men ändå älskar jag den på alla sätt. Marchetta har lyckats med konsten att berätta en trovärdig historia, trots att det inte finns en enda del i berättelsen som grundar sig i verkligheten. Det är det som gör en bok riktigt bra och det är anledningen till att jag älskar fantasy. Och även om ni inte gillar fantasy så tycker jag definitivt att ni ska ge denna serie en chans. Jag är så glad att jag snart ska läsa fortsättningen. Jag hoppas på en minst lika bra bok till.

3 anledningar till varför Froi of the Exiles är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Froi är en väldigt välskriven karaktär. Han är komplex och tror sig själv om enbart ont. Han har absolut inte haft den bästa uppväxten, själv på gatorna i Sarnak. Men egentligen är han god, han är snäll och älskvärd och jag älskar att läsa om hur han växer som person, från tonåring till man. Visst kan ett hemskt temperament lysa igenom ibland men han är så mycket mer. 

2. Charyns huvudstad Citavita är byggd på bergstopparna vid en ravin. Det finns bara en väg som leder dit och djupet ner i ravinen används flitigt i berättelsen, men inte på ett positivt sätt. Men jag gillar ändå att föreställa mig staden, med grottor som människorna har gjort till sina hem, med tunnlar och gångar som leder lite var stans och med gudshuset som när som helst se ut att tippa. 

3. Charyns mytologi är helt klart intressant och jag hade gärna lärt mig mer om den och dess gudar. Tydligen väljer man själv vilken gud man vill tillbe och alla har de olika egenskaper som de står för, till exempel vishet och så vidare. Här får Marchetta gärna skriva en bok till.

Froi of the Exiles får 5/5 i betyg av mig.

Andra böcker jag läst av författaren är Jellico Road och Finnikin of the Rock. Tredje och sista boken i serien The Lumatere Chronicles heter Quintana of Charyn.

Det här var andra boken för mig i Tre-på-tre utmaningen hos Pocketlover.

En smakebit på søndag: Froi of the Exiles

Efter att ha suttit uppe på tok för länge i går och läst så kan vi väl konstatera att jag är väldigt trött idag. Tyvärr klarade jag inte av att ligga kvar längre i sängen heller för jag hade glömt min bok på nedervåningen i natt så jag kunde inte fortsätta min läsning i sängen. Inte för att jag brukar läsa i sängen men idag ville jag göra det och slippa stiga upp.
Nåja, det var inte detta det här inlägget skulle handla om utan det är dags för en Smakebit på en söndag som som vanligt presenteras av Flukten fra virkeligheten.

Boken är Froi of the Exiles och jag har bara ca 100 sidor kvar att läsa ur denna tegelsten och den är riktigt bra. Det är bok två i Melina Marchettas fantasyserie och denna gången får vi följa den föräldralöse pojke som vi mötte i bok ett. Han är nu 18 år gammal och får i uppdrag att ta sig in i grannlandet Charyn för att lönnmörda deras kung. Men väl där möter han en massa människor som inte gör hans uppdrag helt enkelt, bland annat prinsessan Quintana.

Smakbiten är hämtad från sida 207.

As Froi reced down the winding road after Quintana, he caught glimpses of her hair, but bend after bend she would disappear, until he reached a stretch where she seemed to have vanished altogether. He imagined that she was either heading down toward the bridge of the Citavit or was inside one of the caves teeming with vendors who were taking refuge. But then, at the entrance of a cave beside him, Froi heard the rast of heavy breathing coming from behind a trio of baskets overspilling with threads and fabric.
"Quintana," he wispered.
The breathing stopped a moment
"Olivier?"
He searched behind the baskets and found her there. Her hair was plastered to her face, the front of her repulsive pink dress damp. Froi crouched beside her.
"Couldn't you have worn something less noticeable?" he mutterd.
But she was too shaken and miserable to respond. He studied her closely, not knowing whether he was dealing with Princess Indignant of Quintana the ice maiden.

Finnikin of the Rock av Melina Marchetta

För 10 år sedan drabbades kungariket Lumatere av en hemsk tragedi. Under mystiska omständigheter mördades i stort sett hela den mycket omtyckta kungafamiljen. Den enda som verkade ha överlevt var prinsen Balthazar men ingen verkar veta vart han har tagit vägen. I samband med morden lades också en hemsk förbannelse över landet, vilket gjorde att halva befolkningen fångades innanför kungarikets murar medan den andra halvan hamnade i exil utanför rikets gränser. 
Nu är Finnikin of the Rock på väg tillbaka till Lumatere. Han vet inte hur det ska gå till men rykten om att prins Balthazar lever gör att han kämpar sig tillbaka mot sitt hemland och i ett sökande efter sin väldigt nära vän. Till hjälp har han novisen Evanjalin och Sir Topher.

Oj vad jag älskade den här boken. Den är allt en bra fantasy ska vara. Där finns spänning och magi, en resa för att rädda något som är förlorat, där finns vänskap och kärlek och en väldigt spännande och trovärdig värld. Allt detta kryddat med Melina Marchettas väldigt bra språk och känsla för karaktärer. Jag kan ganska tidigt gissa mig till vissa lösningar i boken, men inte så pass att det stör min läsning. Och trots att jag har stora delar av helheten ganska klar för mig så blir jag ständigt överraskad och det gillar jag.
Boken är uppbyggd av små ledtrådar här, och några där och det hela vävs mot slutet samman till en riktigt fin berättelse. Jag älskar att författaren lägger ett pussel som senare visar på ett väldigt bra sammanhang. Jag har också en känsla av att en del av dessa pusselbitar har en större betydelse för berättelsen i sin helhet. Detta är ju bara första boken i en serie om tre. Som jag har fattat det är delarna ganska så fristående samtidigt som de tar plats kring varandra och runt kungariket Lumatere. Till exempel vet jag att jag redan har fått knyta en viss bekantskap med andra bokens huvudroll.

3 anledningar till varför Finnikin of the Rock är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Finnikin är en komplex karaktär som jag inte kan låta bli att tycka väldigt mycket om. Han är kanske inte den typiska fantasyhjälten om det nu finns en sådan. Han besitter inte några speciella magiska krafter mer än ett skarpt intellekt och en stark medkänsla. Klassiskt är kanske att han inte är så säker på sin roll i hela handlingen utan han velar väldigt mycket kring sin roll. Hans tankebanor är väldigt intressanta att läsa om och de tillför mycket till handlingen.

2. Prologen i den här boken är bland de vackraste jag har läst någon gång. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det men från första sidan i den här boken är jag fast. Prologen är skriven 10 år tillbaka i tiden och de händelser som leder fram till Lumateres förbannelse. Samtidigt är den skriven som en väldigt gammal text, nästan som jag inbillar mig en profetia är skriven. Låter kanske luddigt, men jag kan tyvärr inte förklara det bättre.

3. Den här fantasyn är ett så där klockrent exempel på att genusrollerna suddas ut en hel del. Både Evanjalin och Finnikin är av stor betydelse för historien och det är en bra avvägning mellan det kvinnliga och manliga. Egentligen skulle jag vilja påstå att kvinnligt och manligt är i stort sätt utsuddat. Istället är det en resa för individerna och båda är som sagt lika viktiga för historien och lika starka och lika svaga på samma gång. Detta gör historien ännu mera läsvärd.

Finnikin of the Rock får 5/5 i betyg av mig.

Detta är första boken i serien The Lumatere Chronicles. De övriga heter Froi of the Exiles och Quintana of Charyn.

De där böckerna jag nämnde i går.

Igår skrev jag om ett paket som tyvärr inte kunde hämtas ut igår. Nu har jag hämtat ut det och innehållet är alldeles fantastiskt om jag får säga det själv. Och det är väl klart jag får. Denna bokserien hittade jag genom Reagan på youtube-kanalen Peruse project, en för övrigt mycket bra booktuber som har otroligt bra boktipsare. Spana in om ni inte har gjort det redan. Dessutom lockade författarnamnet Melina Marchetta lite extra, hallå Jellico road var ju fantastisk och nu en fantasy-serie av henne, kan det bli bättre.

Lovord

Ja, jag hade hört alla lovordande recensioner om boken men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig detta. Jag öppnade bokens pärmar och... ja ärligt talat förstod jag ingenting. Vad är det som händer, är det verkligen engelska och inte något konstigt språk som jag inte förstår ett ord av, vem är vem och varför. Men någon stans runt sidan 100-150 så börjar det sakta men säkert tändas ett litet ljus och från den stunden fanns det ingen återvändo. Det är fantastiskt, det är fruktansvärt sorgligt, det är underbart. Jag funderar många gånger hur detta kan vara en ungdomsbok för så svart och djup tycker jag att den är. Men samtidigt är den en otroligt varm historia om en vänskap som jag inte kan låta bli att bli lite avundsjuk på. Och kärlek. Och utanförskap. Och lite mera vänskap.

Jellico Road av Melina Marchetta är definitivt en bok som kommer att leva kvar i mitt minne ett bra tag framöver och som jag varmt kan rekommendera. Jag tänker faktiskt inte göra en längre recension för risken finns då att jag tråkar ut er och gör er lika förvirrade som jag känner mig så här precis efter. Om ni vill veta vad den handlar om kan ni ju alltid kolla här (och passa kanske på och köp), och framför allt vill jag uppmana alla till att läsa den.