Bronsdolken: Krigarnas borg av Michelle Paver

OBS! Det här är femte delen i serien Bronsdolken och kan eventuellt innehålla spoilers från tidigare delar.

Hylas är nu tillbaka på Akea där hela äventyret började. Med sig har han Pira, men också lejoninnan och falken som har varit deras följeslagare under många äventyr. Nu verkar det som om sista chansen är här för att få tag på bronsdolken innan deras fiender Kråkorna tar över all makten i den grekiska övärlden. Men Hylas har också uppgiften att hitta sin syster Issi som han tappade bort, då för två år sedan när Kråkorna började sin invasion.

Ytterligare en serie avslutad (det har blivit några i år) och den här har jag hållit på med i många år. Det är alltid skönt att komma till ett avslut och jag tycker att författaren har fått till ett fullt tillfredsställande slut. Som vanligt är det fullt med fart rätt genom boken, vi får återknyta bekantskapen med en del karaktärer från tidigare böcker och Hylas och Pira varandra kommer varandra ytterligare lite närmre trots att de stundom tvingas ge sig ut på olika äventyr i berättelsen.
Issi får vi också börja knyta bekantskap med och det märks väldigt tydligt i hur berättelsen skrivs att hon och Hylas är syskon. Det gillar jag. Men som vanligt tror jag ändå att jag allra mest gillar djuren. Amok som lejoninnan heter har helt plötsligt blivit ett vuxet lejon och hennes beskyddarinstinkter har växt fram. Ecko (falken) har hela tiden varit överdrivet kaxig men hån börjar inse att samarbete är ganska så bra.


3 anledningar till varför Krigarnas borg är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Helt enkelt för att det är en spännande äventyrsserie för barn och unga som tar barns förmågor på allvar. Jag älskar ju dessutom när man faktiskt kan lära sig något av fiktion. Här är det om människors situation innan civilisationen i Grekland, innan de antika gudarna och allt det där som också är väldigt spännande.

2. Hylas och Pira är väl värda att läsa om. Framför allt tror jag att jag börjar gilla Pira lite extra, kanske för att jag just nu har ett par andra glasögon på mig som ser och tänker lite mer stark kvinnlig karaktär. Pira har äntligen på riktigt slagit sig fri från sitt förflutna. Hon vågar ta plats och stå på sig och på många sätt är det hon som räddar dagen i slutet, även om boken allra mest handlar om Hylas.

3. Vilket barn tycker inte om att läsa om djur. Uppenbarligen jag som vuxen också. Och jag älskar att läsa om Amok.

Bronsdolken : Krigarnas borg får 3+/5 i betyg av mig.

Tack Semic förlag för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Havets fångar

Idag regnar det och mullrar utanför mitt fönster. Det är verkligen kontraster till i fredags då det var varmaste sommar. Men jag njuter nog helt ärligt mest av det här. Idag kan jag då nämligen med gott samvete hålla mig inne. Sitta i min fåtölj, dricka te, läsa, tända ljus och kanske smaska på något gott. Jag ska också se om jag inte kan få till något eller några inlägg att förhandsinställa. Vi får väl se helt enkelt.
Men först tänker jag bjuda på en liten smakbit ur boken jag läser för tillfället. Det är Havets fångar som är andra delen i Michelle Pavers serie om Torak och hans vargbroder Ulv. En bok för bokslukaråldern (älskar det ordet) men även väldigt passande för mig.

Torak har precis blivit tillfångatagen av Sälklanen och upplever för första gången i sitt liv en färd på havet. Han närmar sig nu Sälarnas ö och på sidan 156 står det sedan såhär.

Men när de kom närmare glömde han bord det. Det verkade inte stå rätt till i bukten. Vattnet var mörkrött, alltför mörkt för att bara vara färgat av den nedgående solen.
Sedan kände han en välbekant, samtidigt salt och söt lukt, mycket tydlig i den vindstilla luften. Det kunde väl inte vara...
Det var det.
Sälbukten var full av blod.

Vill ni läsa fler smakbitar så föreslår jag att ni går in och tittar på Maris blogg Flukten fra virkeligheten.

Bronsdolken: Gravens fånge av Michelle Paver

Detta är fjärde delen i serien Bronsdolken. Därför kan det förekomma spoilers från tidigare delar.

Hylas och Piras jakt på dolken som kan förgöra Kråkorna fortsätter. Den här gången har de tvingats resa till Egypten för att följa efter Piras gamla slav Userref som har flytt till sitt hemland. Men Egypten är något helt annat än vad de är vana vid, konstiga djur, öken och en väldig flod. Och farorna är många. Framför allt är det viktigt att de inte blir upptäckta.

Jag fortsätter att gilla den här serien väldigt mycket. Det är en väldigt underhållande och bra blandning mellan ett spännande äventyr, stark vänskap och kärlek och givetvis lite mytologi vilket alltid gör det extra bra i mon bok. Jag tycker att man tydligt kan se hur Pira och Hylas växer som karaktärer. I början var de ganska så oskyldigt allt ihop men hela tiden blir det större och djupare och kanske inte viktigare, men det får definitivt en större tyngd. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men bra blir det i alla fall.
En sak som jag tycker är väldigt med den här boken (och de tidigare) är att man ibland får läsa från djurens perspektiv. Den lilla lejonungen som Hylas möter i första boken (eller är det andra) har nu varit hans kompanjon länge och även hon har växt. Falken har en helt annan röst än den vi möter hos lejonungen. Hon är med självständig och högdragen och överlägsen och jag tycker så mycket om henne också.
Nu känns det att serien börjar närma sig sitt slut. Jag tror bara det är en bok kvar - men här kan jag ha fel. Det märks på hur Paver sakta men säkert väver ihop trådarna och det känns som om en upplösning är nära. Jag längtar efter att få se hur det ska sluta.
Jag konstaterar också att snart måste jag nog ta tag i och läsa hennes andra serie Vargbröder. Jag har nog de flesta böckerna stående här hemma i hyllan så det borde vara hög tid.

3 anledningar till varför Gravens fånge är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Jag har tidigare skrivit att egyptisk historia och mytologi intresserar mig mycket och den här boken är perfekt i det sammanhanget. Det är definitivt ett tidigt Egypten, men ändå ett Egypten som är fullt av makt. Jag tycker om hur landet beskrivs och framför allt hur det ser ut ur Hylas och Piras ögon som aldrig tidigare har sett något liknande.

2. Djuren i boken. Visst det är falken och lejonet, men det är många mer djur som är av stor betydelse för berättelsen. Det är djur som absolut inte fanns i forntidens Grekland som är vad barnen känner till.

3. Att författaren inte är rädd för att faktiskt skriva om blod och död. Barn behöver få till sig den verkligheten också.

Bronsdolken: Gravens fånge får 3,5/5 i betyg av mig.

Tack Semic för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Bronsdolken: Ormgudinnans besvärjelse av Michelle Paver

Hylas anländer på ön Keiftu. Han mål är att hitta Pira och lejonungen Amok. Men hemska saker råder på Keiftu. Efter den stora vågen har solen slutat visa sig, utan allt är bara grått. Dessutom har vågen fört med sig pesten och ön hemsöks av vålnader.

Detta är tredje delen i Michelle Pavers Bronsdolken-serie och jag tycker nog att den växer lite för varje bok. Det är definitivt spännande läsning och hade jag fått en sådan här bok i min hand när jag var i bokslukaråldern hade jag förmodligen just slukat den och sedan hade jag aldrig slutat önska mig en vild lejonunge och lekarna hade varit väldigt spännande helt klart.
Jag älskar att jag får förflytta mig i tiden, jag får vara med på äventyr och jag får lära mig lite om gamla grekiska kulturer, även om de är till viss del omändrade och påhittade. Det är det som är så spännande med historia - den kan tolkas för att bättre passa in i verkligheten, men kärnan är ändock den samma.

3 anledningar till varför Omrgudinnans besvärjelse är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nämnde jag lejonungen Amok. Det gjorde jag nog, men jag kan lätt nämna henne igen. Är väldigt förtjust i detta djur och tycker mycket om styckena där vi får följa hennes tankegångar och leva oss in i hur ett lejon ser på sin omvärld. Ja, jag vet att det är hittepå men det gör mig ingenting. Kan mycket väl tänka mig att det är så på riktigt.

2. Berättelserna om det palats, Kunisu, som finns på Keiftu. Dess förebild är Knossos på Kreta även om en del är ändrat och påhittat. Jag tycker det är spännande att läsa om hur långt den grekiska kulturen hade kommit redan under minoisk tid, bronsåldern, och jag kan lätt föreställa mig alla vindlande gångar och hur konstigt det måste kännas för Hylas att hamna i ett palats när man tidigare aldrig har varit inne i något liknande, enbart små kojor och grottor.

3. Jag gillar karaktärerna i stort. Nu är det ett tag sedan jag läste bok 2 men det känns ändå som om Hylas och Pira har växt som karaktärer. De känns mer mogna och lite mer förståndiga. De inser också att de behöver varandra för att klara sig. En djup vänskap som växt fram är det helt klart.

Ormgudinnans besvärjelse får 4-/5 i betyg av mig.

Andra böcker i serien är Den utstötte och Eldsandarnas ö.

Eldsandarnas ö

För ca 1 1/2 år sedan läste jag Bronsdolken: Den utstötte av Michelle Paver. Det var en sådan där bok som lockade med en gång i och med att den handlade om Grekland i fornåldern. Har ni läst min blogg vet ni att jag älskar grekisk mytologi och historia. Jag tyckte om boken så därför var jag ju absolut tvången att läsa del två; Eldsandarnas ö.

Hylas blir i början av den här boken tillfångatagen och förd till ön Thalakrea som slav i en gruva. Det visar sig att det är hans fiende Kråkorna som äger gruvan och att de i sin girighet efter den gröna stenen väcker eldsandarna och Eldens härskarinna som finns på ön.
Med lite tur (eller om det är ödet) så lyckas Hylas fly och då träffar han både en lejonunge och sin gamla vän Pira. Kanske är det så att ödet vill att hylas ska få bronsdolken i sin ägo igen, eller är allt bara sammanträffanden.

Jag kan inte låta bli att gilla den här boken. Jag gillar hur författaren lyckas skapa en spännande värld och ett äventyr som bygger så mycket på historia. Det här är gammal historia. Till och med innan de grekiska gudar vi känner så väl till med Zeus i spetsen var med i bilden. Här pratar vi om Eldgudinnan, Jordskakaren, Vattnets gudinna med flera i stället, gudomar som är så väl förknippade med naturfenomen som var av betydelse för befolkningen då i början av civilisationens tidevarv. Jag tycker det är ett perfekt sätt att skapa ett intresse hos barn och ungdomar i historia. För faktum är att trots att det här är fiktion och att det är en äventyrsroman om jakten på Bronsdolken så är det fortfarande ett lärande. Och det är det som gör boken bra.

Själva äventyret i boken är också spännande. Trots att jag egentligen inte är rätt målgrupp så vill jag hela tiden veta hur det ska gå för Hylas och Pira. Jag dras in i historien och kan inte sluta läsa. Och mitt hjärta slår lite extra för den lilla lejonungen Amok. Jag kan konstatera att jag definitivt vill läsa även nästa del i historien, men jag kan vänta tills den kommer ut på svenska vilket jag hoppas på att den gör.

Tack Semic för recensionsexet.

Bronsdolken - den utstötte av Michelle Paver

Hylas är en utstött som lever ett liv som fårherde någon stans i Grekland på bronsålder. Men en dag förrändras allt. De utstötta blir attackerade av en gång otäcka människor (Kråkorna) och nästan alla blir dödade. Hylas syster Issi försvinner och nu ger hans sig av för att finna henne. Av en slump möter han på en dödende främligen, en främling som ger Hylas en vacker bronsdolk.

Varje gång jag öppnar den här typen av böcker gör jag det med höga förväntningar. Så också med Bronsdolken - den Utstötte av Michelle Paver (författaren till Vargbröder). Jag förväntar mig att på något magiskt sätt få en möjlighet att försvinna ut ifrån mig själv, tillbaka till en barndom som jag har lämnat bakom mig. Jag förväntar mig helt enkelt att få svepas med på samma sätt som jag gjorde när jag läste Harry Potter för första gången.Så blir dock nästan aldrig fallet, inte heller den här gången. Men med det vill jag absolut inte mena att boken är dålig. Jag gillar den och tror verkligen den kan få personer som är något yngre än vad jag är att älska den. Och den innehåller faktiskt alla de där bitarna jag gillar så mycket; historia och mytologi, äventyr och en hjälte som på något sätt ska vinna för något annat är helt enkelt otänkbart. Dessutom är jag väldigt förtjust i kopplingarna till delfinen Silver och hade gärna haft med lite mer om det.

Som sagt - en helt klart läsvärd bok som jag varmt skulle kunna rekommendera till barn i bokslukaråldern och även för deras föräldrar.

Tack Semic för recensionsexemplaret.